AMSTERDAM. ”Baby, I like your style…”
De första orden i ”One dance” räcker.
Sedan flyger publiken i luften.
Drake har över huvud taget blivit en strålande arenaartist.
Vissa artister är försenade i några timmar.
Andra, som Drake, kommer flera veckor sent.
Premiären av ”The boy meets world tour” har skjutits upp två gånger. Den officiella anledningen har varit ”produktionstekniska skäl”.
Man kan undra vad som inte stämde.
Så värst avancerad är inte showen.
Den består i princip av Drake och några musiker som bokstavligt får stå i skuggan längst bak.
Men samtidigt bränner den kanadensiska rapparen, låtskrivaren och producenten av lika mycket krut som AC/DC.
Vissa bomber får huvudet att ringa i flera minuter. Trumhinnorna bokar lång semester i Bali. Och ett tag ser det ut som om Drake lufsar runt inuti ett nyårsfyrverkeri.
Som om det inte vore metal nog har Drake utrustat scenen med runda lampor som höjs och sänks i formationer. Red Hot Chili Peppers använde en liknande rekvisita på senaste turnén.
Sedan kan man undra varför han blåser upp en jätteboll ute på satellitscenen mitt i publiken. Var det inte meningen att vi skulle komma närmare och se honom bättre därute?
Specialeffekterna är antagligen till för att öka dynamiken för ögonen och öronen i en show som egentligen bara består av en ensam kille och en mikrofon. Men det är samspelet mellan Drake och fansen som levererar de riktigt tunga explosionerna. De är minst sagt glada att äntligen få se varandra. Ibland verkar det som om Drake vill kasta sig rakt ut i publikens uppsträckta armar.
De korta snuttarna av Drakes samarbeten med Rihanna är två sådana exempel. Jag fattade noll av ”Work” när singeln släpptes, men här är låtens beat hypnotiskt.
”Hold on, we’re going home” utvecklas till en lång ”Allsång på Skansen”-övning som aldrig blir tråkig. Precis som Jay-Z pekar Drake ut olika personer i publiken, berömmer deras kläder och stilar, särskilt om de har köpt turnéns merchandise eller håller upp Kanadas flagga.
Ibland är Drake en blödig mjukis som sitter ensam med sin telefon och snörvlar över en tjej som vägrar höra av sig. Och ibland kokar han över i ilskna utbrott där attacken och basen träffar rakt i magen, som i Meek Mill-dissen ”Back to back”. Kasten mellan det storslagna och intima, det tuffa och romantiska, är både tvära och självklara.
Före konserten räcker det med att ställa sig i entrékön för att bli susig i luvan. Vi är trots allt i Amsterdam. Folk puffar ”grön” rök med stor entusiasm. Men stämningen är givetvis ännu högre under ”Hotline bling” och ”One dance”, superhitsen som har gjort Drake till den mest strömmade artisten på Spotify. Responsen i arenan är knäpp.
Andra artister hade säkert lagt dem sist. Men i stället avslutar Drake med en serie hårda knytnävsslag där publiken vrålar verserna och refrängerna dubbelt så högt som sin idol.
Det bästa är när Drake och fansen bara rappar och sjunger med varandra, utan musik och med perfekt tajming.
Där och då känns konserten på tok för kort.

LÄS ANDRA KONSERTRECENSIONER HÄR!