Det hade kunnat bli ett sprudlande party, mönstersytt för att avrätta oxveckorna med ett nackskott.
Green Day maxar arenareglagen, vill äga sin publik i 145 minuter och bjuder på såväl diktaturkepsar som en trädgårdsslang.
Inte konstigt då att konserten inte håller rakt igenom.
Showen i sig har troligtvis ordet ”fredag” tatuerat på insidan av venerna. I väldigt stora versaler, dessutom.
I sin transformation från trulig undergroundakt sprungen ur Berkeleys alternativscen till pålitliga arenafyllare har Green Day tagit fasta på hur en involverar sin publik och håller den på fötter. Ett kort som de spelar ut så fort det kan tänkas uppstå ett ögonblick med något som ens marginellt orkar sig under en maxad triatlonpuls.
Redan öppningsnumret ”Know your enemy” förlängs med ett långt allsångsparti och en tjej ur publiken som får komma upp och läppja mikrofonnät, bomber smäller, gnistor sprakar och eldkvastar värmer eventuellt januarifrostiga kinder.
Sett ur blott det perspektivet är poppunkens egna Knatte, Fnatte och Tjatte – Billie Joe Armstrong, Mike Dirnt och Tré Cool – en powertrio på dunderhonung. De kräver uppmärksamhet, som när frontmannen frågar en person närmast rampen varför hen står och kikar ner i sin mobiltelefon. De begär att inte ens de på trälplatserna närmast taket sitter ner, fordrar biljettköparnas händer och stämband mest hela tiden.
I modesta doser är liknande invitationer som efedrin för konsertstämningen. När det används hela tiden blir det mest enerverande och fragmenterande. Vart och vartannat stycke klyvs upp likt huvudingrediensen i det danskarna kallar hakkebøff. Av munspelssolon (”Scattered”), vaskning med trädgårdsslang (”2000 light years away”), publikgitarrist i den märkligt arrangerade Operation Ivy-covern ”Knowledge” och putslustiga scenkostymer (covermedleyt).
Det, och den överambitiöst tilltagna speltiden, gör att den där fredagstatueringen flagnar lite i kanterna. För när Green Day koncentrerar sin kraft rakt framåt är de ett högst underhållande och effektivt band. Det märks inte minst i ”American idiot”-duon ”Holiday” och ”Letterbomb”, i hur de gör ”Hitchin’ a ride” till en virvlande Snurre Sprätt-shuffle eller hur alla känslor mals ner i godnattvisan ”Good riddance (Time of your life)”.
Om stunder som dessa fått vara ledande hade det kunnat bli 90 fantastiska minuter. Och inte nära nog två och en halv timme av extra allt-ambition som inte håller rakt igenom.
Fotnot: Green Day spelar i Malmö i kväll. Bandet återvänder även till Sverige för en konsert på Slottskogsvallen i Göteborg den 21 juni.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!