KARLSTAD. När Stiftelsen och Takida drar på gemensam turné visar sig det ena bandet vara lite bättre än väntat och det andra om möjligt ännu lite sämre.

Robert Pettersson har all anledning att vara nöjd. Han leder inte bara ett utan två av Sveriges mest populära rockband. Nu får han dessutom möjlighet att ta ut båda två på stor turné i ishallar och konserthus över hela landet.
Engelskspråkiga Takida är huvudsysslan, det var med deras brottarhit ”Curly Sue” allt rullade igång för tio år sedan.
Stiftelsen startade 38-åringen från Ljungaverk utanför Ånge som en hobby med gamla polare, inte minst för att få sjunga på svenska. Men båda banden har lyckats slå stort, trots såväl beska recensioner som ren ignorans från medierna.
Jag har skrivit några av de där ljumma anmälningarna själv, och ska villigt erkänna att det finns en hel del att säga både om den ofta ganska finesslösa rocken och somliga egendomligt platta texter.
Takida gör mycket lite för att ändra den bilden. De sätter välbekanta schlagerrefränger till tunga grungerockriff, och det är ingen slump att världens kanske internationellt mest utskällda och hånade band, Nickelback, emellanåt används som referens för att beskriva hur de låter.
Jag ser vissa poänger när Takida sällsynt nog försöker få till en lätt discoanstruken groove i ”Don’t wait up”. Men på det hela taget är bandet en bastant, osvängig och rätt opersonlig rockkoloss, som förvisso levererar en maffig ljusshow och ett fett sound och driver fram dånande jubel i ”Curly Sue”. Icke desto mindre är de alltjämt svårt tålamodsprövande.

Däremot visar sig Stiftelsen de facto fungera betydligt bättre än jag trott. Jag bevistade deras allra första turnépremiär i Malmö för fyra år sedan och såg klart försonande drag i det oförställt enkla och uppriktiga men hörde försvinnande lite musik värd att bära med sig hem.
Framför ett hav av fredagsglada värmlänningar blir det tydligt att Stiftelsen sedan dess lyckats hitta en tydligare linje som liveband. De skråliga läktarrefrängerna med sina välanvända melodier får oväntat mycket luft under vingarna. Och de raka, oförställda texterna om kärlekens hårda villkor slår uppenbarligen an något hos sin publik, det märks på hur många som verkligen kan hela texten till ”En annan värld” eller ”Härifrån”.
Stiftelsen återfinns någonstans halvvägs mellan Kent och schlager. På många sätt kan de också ses som ett dansband i rockkläder, det trycks på liknande knappar här. Vilket jag anar att Pettersson mycket väl kan ta som en komplimang. Orkestern har ju de facto haft tre låtar på Svensktoppen. De har dessutom självironi nog att skoja om det. Till extranumren kommer medlemmarna in i fula peruker, vita 70-talspolos och västar framför en backdrop med texten Stiftelzen.
En sak till: I dessa dagar har det som bekant blivit populärt att ställa storstad mot land och eliten mot folket och generalisera hej vilt från olika håll om vad folk tycker beroende på var de bor och vad de jobbar med. Stiftelsen är tveklöst ett folkets och småstädernas band men till skillnad från de flesta svenska kollegor har de valt att tydligt ta ställning. I kväll hör deras uppmärksammade antirasistlåt ”Giftet” till de allra mest allsångsdånade. Det värmer att uppleva, och är värt all respekt.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!