En spelsugen Elvis Costello bjuder på en alldeles lagom nostalgisk retrospektiv över sitt liv och sina rötter.
Men han är framför allt en glimrande enmansunderhållare som lyckas riva ned några av de största applåderna med fyra helt nya låtar.

Inramningen är nostalgisk. En gigantisk bildrörs-tv av 60-talsmodell utgör scenens fond och visar videor, bilder från Elvis Costellos barndom och gamla tidningsomslag, filmaffischer och annat som betytt mycket för den 62-årige sångaren och låtskrivaren.
Men så har de senaste åren också handlat mycket om att se tillbaka och summera för Costello. Hans far, musikern Ross McManus som Costello lånade både skivsamling och väldigt mycket av sin look ifrån, gick bort för drygt sex år sedan. 2015 kom den hyllade självbiografin ”Unfaithful music & disappearing ink”.
Den här turnén, som ordvitsigt döpts till ”Detour”, går möjligen att se som ett slags soundtrack till boken. Anekdoterna haglar, bland annat om hur föräldrarna träffades i en skivaffär (”I’m romantic about records because I wouldn’t be here without them”) och tidiga Sverige-turnéer (”in the folk parks, where people drank with both fists”).
Och han plockar ihop en låtlista som är långt ifrån ett greatest hits-set. Vi bjuds på såväl förbisedda rariteter som supertidiga ”Poison moon” och den underbart The Kinks-ångande b-sidan ”Ghost train”) som låtar från albumen Costello gjorde med Allen Toussaint och The Roots. Allt landar inte perfekt,  men jag gillar attityden.
Inte minst blir det hela tre låtar från Costellos nästa stora projekt, musikalen ”A face in the crowd” som baseras på Elia Kazans 50-talsfilm med samma namn och får premiär senare i år. ”No man’s woman” är en stark pianoballad och till och med den fiktiva reklamjingeln för mirakelmedicinen Vitajex, spelad på ukulele, river ned stort jubel.
Costello sjunger ”Alison” helt utan mikrofon men växlar annars mellan en blå flygel och mängder av gitarrer. Klöser vilt på sin distade röda Fender Jazzmaster i ”Pump it up” och blir nästan avantgardistisk när han samplar sig själv i ”Watching the detectives”.
Framför allt är han lika spelsugen och mån om att ge folk valuta för pengarna som förra gången i Stockholm, på Rival för fem år sedan. Inledningsvis nästan väl mycket så, en personlig favorit som ”Brilliant mistake” lämpar sig föga för så här onyanserat hamrande.
Men under allra största delen av den nästan två och en halv timme långa showen sitter man mest och känner sig bortskämd, ännu en gång.
Att Costello gör hela fyra Sverige-konserter på just den här turnén känns som en lyckträff.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!