POP Det går förstås inte att tänka bort den hissade flagga som John Legend, Tove Lo, Sia och The Dream här seglar under: ”Fifty shades darker” – det vill säga film två i ”Femtio nyanser av honom”-trilogin. Inte kan väl någon av de inblandade ha sett den första filmen som hade premiär 2015? Maken till misogyn kontraktsmangling – hela filmen handlar ju bara om det där kontraktet – får man ju leta efter. Personkemin mellan huvudrollsinnehavarna Dakota Johnson och Jamie Dornan var dessutom så plågsamt iskall att man ville smiska sig själv bara för att splittra smärtan.
Med det sagt: Softa ljuset (men ha det ändå ganska starkt för för nitton låtar är ändå nitton låtar), öppna en flaska bättre rött (cirka medelpris) och låt oss gemensamt luta oss tillbaka för att bli förförda av musiken. Men vänta? Var är alla gitarrer med något fuktigt i blicken? Den pilska piccoloflöjten? Herregud, ska man behöva ta med sin egen ostbricka till den här sensuella daskbuffén? Ja, tydligen. För 2017 handlar ett erotiskt filmsoundtrack inte om att få sina öron varsamt kittlade av Kenny G:s mjuka tungspel. Det är istället som att rusa genom älskogen med en extremt vältränad hifi-psykopat efter sig. Ungefär som att Jamie Dornans mördare från tv-serien ”The fall” flåsar en i nacken.
Men nu skruvar vi av korken på en flaska rött till (lite billigare, definitivt under hundralappen) och blir en smula ärliga med varandra.
Detta är inte dumt alls.
Öppningsspåret där den före detta One Direction-medlemmen Zayns falsett möter Taylor Swift i ”I dont’t wanna live forever (fifty shades darker)” får kroppen att vilja dansa tryckare med sig själv. Det är skivans bästa låt ihop med Halseys ”Not afraid anymore”, ”Pray” med JRY och Rooty och Tove Los elektropopsmocka ”Lies in the dark” då. Den sista kommer att spelas varm på landets alla pilates barre-pass. Men vänta – det är ju de fyra första spåren på albumet? Jag vet. Jag kan ta lite mer vin. För det är egentligen synd att denna samling låtar ska behöva vänslas i ett sådant skräpsammanhang som den här filmen. Här har vi ju både JP Coopers svulstiga känslostorm ”Birthday”, svettiga nattklubbshånglet ”Cruise” med Kygo och Andrew Jackson och Sias pianosnyftare ”Helium”. Det är bara kräkas i taxin som fattas för att det ska vara en helkväll på stan.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!