Avenged Sevenfold har tagit steget in i hårdrockens elitserie
avAvenged Sevenfold
Plats: Globen, Stockholm. Publik: 9 901. Längd: 105 minuter. Bäst: Brooks Wackermans insats klargör exakt hur underutnyttjad han var under sina 14 år i Bad Religion.
Sämst: Trots detta: ett trumsolo är alltid rockrepertoarens toalettrengöring; måhända på något sätt nödvändigt, ändå sällan njutbart.
Avenged Sevenfold har överlevt sju sorger och åtta bedrövelser.
Men via all kamp och slit har de mest av allt blivit en sak:
En arenaensemble av förnämsta klass.
Sett ur en pr-persons perspektiv torde Avenged Sevenfolds strategi inför presentationen av senaste albumet ”The stage” i höstas varit något av en mardröm. Inte nog med att Huntington Beach-gruppen hemlighöll släppet, och lade ut rökridåer på sociala medier via ex-wrestlern och vännen Chris Jericho, fram till samma dag som fullängdaren nådde handeln. När skivan väl släpptes visade den sig vara ett högst progressivt verk influerat av grubblerier om astronomi, kvantfysik och artificiell intelligens.
Denna okonventionella heavy metal-taktik, inspirerad av Beyoncé och Kanye West, tycks emellertid ha slagit väldigt väl ut. För även om skivan nära nog halverade de initiala försäljningssiffrorna för föregångarna ”Hail to the king” och ”Nightmare” i hemlandet har bandet likväl lyft sig ännu ett snäpp under sitt artonde verksamhetsår.
Inte minst märks det i den påkostade show som kvintetten nu reser runt med i Europa. Det pråliga scenbygget ramas in av nio gigantiska bildskärmar, designade av produktionsteamet som vanligtvis jobbar med Cirque de Soleil, som i ett rasande tempo pumpar ut visuella gestaltningar av repertoaren. Det är en fest för ögonen som förstärker de känslor som exempelvis en övertjusig ”A little piece of heaven” eller en religionskritisk ”God damn” ska förmedla till publiken.
Däri uppstår också en friktion mellan bandets olika sidor. För även om de nära nog 10 000 i Globen lever upp som mest i sympatiskt medryckande stycken som ”Hail to the king”, ”Bat country” eller ”Nightmare” tvingas de också visa entusiasm och värme inför en sobert instrumental version av debutsingeln ”Warmness of the soul” samt ett omständligt stycke som ”Paradigm”.
Det finns emellertid skavanker att slipa på. För även om ”Angels” bildsätts snyggt av en glödande jordskorpa som får sväva ut över rampen i mitten tappar låten tempo som uppföljare till en Metallica-slipad ”Buried alive”. ”Planets” har svårt att lyfta samtidigt som nykomlingen Brooks Wackermans trumsolo är … ja, ett trumsolo.
Lika fullt hålls det ihop i en timme och fyrtiofem minuter, några mindre briljanta stunder till trots.
Precis så agerar en grupp som vill lyfta sig ännu ett snäpp.
Och därmed tar sista steget in i hårdrockens absoluta elitserie.
LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!
Alla låtarna: 1. The stage 2. Afterlife 3. Hail to the king 4. Paradigm 5. Buried alive 6. Angels 7. Nightmare 8. God damn 9. Almost easy 10. Warmness of the soul 11. Planets 12. Acid rain Extranummer: 13. Bat country 14. A little piece of heaven 15. Unholy confessions