POP Inget har förändrats.
Musik kan inte bli tristare än James Blunt.
Han får Sting att framstå som det klassiska hiphopalbumet ”Straight outta Compton” med NWA. Passande nog ska James Blunt också vara förband till vännen Ed Sheeran i år.
Det geniala är att Blunt är väldigt medveten om sin status. På framför allt Twitter har han avväpnat hatarnas och trollens attacker med hjälp av humor och skoningslös självdistans. Han är så rolig på 140 tecken att inga rockjournalister i världen kan skada honom längre.
På något sätt har James Blunt skapat en perfekt konstinstallation. Han är den mediokra popmusikens Stålmannen. Den före detta yrkesofficeren verkar högst medveten om att han som mest är ”helt ok”. Någon måste ju vara det också. Och han har roligt ändå. Det vore paradoxalt nog dåligt för varumärket Blunt om en enda låt råkade vara mer utmanande än kranvatten.
”The afterlove” har tyvärr inte belönats med Twitter-kontots sympatiska syrligheter. Musiken är provocerande tom och sentimental. Det är som att sitta och lyssna på tio nyanser av ingenting. Eller har Peter Cetera och Jason Mraz startat ett band och döpt det till, just det, James Blunt? Det verkar inte bättre.
Men det är ändå omöjligt att tycka illa om Mr. You’re Beautiful. Hatten av. En stor bedrift.
BÄSTA SPÅR: ”Don’t give me those eyes”. Typ.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!