The Jesus And Mary Chain låter riktigt bra i vuxenversion
av
The Jesus And Mary Chain
Damage and joy
Artificial Plastic/ADA/Warner
ROCK ”I hate my brother and he hates me/That’s the way it’s supposed to be” sjunger Jim Reid i låten ”Facing up to the facts”.
Den komplicerade relationen mellan Jim och William Reid har alltid präglat The Jesus And Mary Chain och är en anledning till att det här är duons första album på 19 år.
Att det på förra albumet, ”Munki”, fanns en låt som hette ”I hate rock’n’roll” spelar troligen också in. Bröderna från East Kilbride i Glasgow hade haft en framgångsrik men krokig karriär, kände sig desillusionerade av branschen och lade ned efter en kortare turné 1998 som bland annat tog dem till Fanclub-festivalen i Stockholm.
Ett fett gage fick The Jesus And Mary Chain att göra scencomeback på Coachella 2007, de har spelat live sedan dess och haft det här albumet på gång nästan lika länge.
När skivan nu äntligen kommer är budskapet i sista låten ”You can’t stop the rock”.
Och The Jesus And Mary Chain känns väldigt väl igen. Det är söta popmelodier på frätande gitarr, Velvet Underground-körer och T.Rex-glitter bakom viskande mörka cynismglasögon. De livsvisdomar de lyckats tillskansa sig under sina snart 60-åriga liv (”What if I run?/Where would I run to?”) ser de till att bädda in bland rent puerila formuleringar om erektioner, plattityder som ”If you can’t love yourself it’s bad for your health” och en spektakulär teori om Kurt Cobains död. I det maffiga Kalifornien-eposet Los Feliz (blues and greens)” lyser sarkasmen nästan fånigt klart i rader som ”God bless America”.
Det är emellertid precis så det här bandet ska vara. Något annat hade förmodligen inte fungerat.
Och de skriver fortfarande väldigt bra musik. Mycket på detta Youth-producerade sjunde album är visserligen återanvändning av låtar från de ”tysta” åren. Några gjorde Jim solo eller med sitt band Freeheat. ”Can’t stop the rock” skrev William ursprungligen till lillasyster Lindas projekt Sister Vanilla.
Icke desto mindre låter det verkligen som ett The Jesus And Mary Chain-album.
Givetvis kommer ”Damage and joy” aldrig att betyda lika mycket för fansen som 80-talsklassikerna ”Psychocandy” och ”Darklands”, så är det ju.
Men jag är mer än nöjd med att bröderna lyckas få sitt band att låta så här bra även i vuxenversion. För det borde ju egentligen inte vara möjligt.
BÄSTA SPÅR: ”Black and blues”. Det stora med The Jesus And Mary Chain är mixen av hård yta och djup sårbarhet. Hör bara den här olyckligt förälskade duetten mellan Jim och Sky Ferreira: ”I don’t have nothing to give/But if I could I’d give my heartbeat”.
VISSTE DU ATT… Albumtiteln är ett försök till direktöversättning av det tyska ordet ”schadenfreude” (skadeglädje). Känns passande.
LYSSNA OCKSÅ PÅ: ”Honey’s dead” och ”Munki” med The Jesus And Mary Chain, ”The slider” med T.Rex och ”The Velvet Underground” med The Velvet Underground.
