HIPHOP U2?
Irländarna är, tillsammans med Rihanna och multiintrumentalisten och sångaren Zacari, de enda gästerna som har sina namn bredvid albumets låttitlar.
En annan artist hade säkert låtit rockbandet få skina och ta över. Men i ”XXX” hörs bara Bonos röst i korta snuttar.
I låten, som bland annat tar upp vapenlagar och den gräsliga politiska situationen i USA, sjunger Bono om att Amerika är en plats för trummor och bas.
Det är i stort sett allt. Den lättade sucken hos hiphopfansen som fruktade stora vågor av The Edge-gitarrer hördes ända till mitt köksbord i södra Stockholm.
Det är U2 som behöver Kendrick Lamar, och inte tvärtom.
Att följa den virala upphetsningen före och efter ”Damn” släpptes i morse var lika fascinerande som att lyssna på musiken. För att sätta stämningen i perspektiv – intresset påminde om när Guns N’ Roses var världens största band och släppte ”Use your illusion”-dubbeln i början av 90-talet. Eller när Oasis lanserade ”Be here now”. Eller när Eminem gav ut ”The Eminem show”.
Fansen har exempelvis haft så starka åsikter om skivomslaget som föreställer en mycket bister Lamar att upphovsmannen, designern Vlad Sepetov, fick använda Twitter till att förklara och försvara idén.
När hände det senast?
Det finns populärare artister. Det finns artister som har fler strömmar på Spotify. Men så länge Beyoncé inte går in i studion igen finns det ingen annan som just nu väcker samma intresse och engagemang.
Det är hos 29-åringen från Los Angeles det händer, det är honom man måste följa, det är han som har den gula ledartröjan och leder klungan. Det är hans rim och låtar som, förhoppningsvis, pekar ut riktningen mot framtiden. Han är en händelse och inte en spellista i mängden.
Hans texter transkriberas av fansen snabbare än du hinner säga ”damn”. Antalet ”första lyssningen”-intryck som publicerades i morse växte lavinartat. Det bästa var fansen som försökte beskriva musiken i realtid. Vissa av låtarnas hypersnabba vändningar och överraskningar resulterade i ett komiskt antal versaler och utropstecken.
En av mina bästa vänner skickade ett sms där han förklarade att han tänkte djuplyssna medan han gick ut och sprang. Han skulle återkomma, tack så mycket. Det var för sex timmar sedan. Snart sju.
Det moderna sättet att recensera en skiva är en global kakofoni som sprider sig överallt med blixtrande hastighet. Publiken och vänner delar och kommenterar låtarna på olika plattformar och fram växer en kollektiv bild av musiken. Ur det perspektivet är Kendrick Lamar perfekt. Hans album räcker länge och går inte att smälta direkt. Var vi förresten redan klara med förra skivan ”To pimp a butterfly”? Måste åtminstone få ställa frågan.
Musikjournalisten Mats Nileskär kallar Kendrick Lamar för ett jazzinstrument från Compton. Att lyssna på hur han rappar är som att se Kamasi Washingtons fingrar börja klättra upp och ner på en saxofon, ibland långsamt och ibland i blixtrande hastighet. Och det går fortfarande inte att förutspå var låtarna ska ta vägen, landa eller explodera. Öronen behöver nästan en inbyggd gps-funktion för att hänga med.
Nu låter det kanske som om Lamar är en angelägenhet för några få, specialintresserade hipsterluvor. Men singeln ”Humble” debuterade på amerikanska Billboardlistans andraplats i veckan. Och ”To pimp a butterfly” var etta.
Precis som ”Good kid, maad city” och ”To pimp a butterfly” har ”Damn” en helt egen ton och karaktär. På ett vis är musiken mer renlärig hård hiphop än föregångarna, på en massa andra sätt är det något helt annat.
Jag älskar hur Lamar byter tempo, hur temperamentet skiftar från blått till svart och rött och tillbaka igen. Som när verserna börjar skena i tropical house-mjuka ”Feel”, när Lamar börjar spy ur sig verbal napalm om sex och pengar och mord mot slutet av ”DNA”, när han uttrycker sina rädslor och självtvivel över ett långsamt och spirituellt soulbeat i ”Fear”, när han verkar skicka passningar till Juveniles gamla och enorma ”Ha” i ”Element”.
Musiken har inga begränsningar. Det låter Drake och gospel och Curtis Mayfields soulmelodier och Ernie Isleys elektriska gitarrer och James Blakes electronica och, såklart,  jazz. Men framför allt rappar Kendrick Lamar om sig själv, sin familj, sina hemkvarter, sina fiender, sin ångest, sin tro, sitt liv och sin oroliga omvärld med en rå passion som attackerar och brinner, skrämmer och inspirerar.
Allt glittrar inte på ”Damn”. Några av de lugnare spåren, däribland flummiga ”Yah”, är blodfattiga jämfört med utbrotten. Och hans fantastiska singel ”The heart pt 4”, som tyvärr inte är med, hade passat perfekt i mixen.
Men det mesta är lika övertygande som när boxaren Cassius Clay en gång slog fast ”I am the greatest”.
Vem orkar säga emot? Vad är poängen med det?

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!