POP Greppet att presentera en bortgången artists röst till nyproducerad musik har testats förr och jag har inget principiellt emot det. 1995 byggde Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr upp musik runt den gamla outgivna John Lennon-demon ”Free as a bird” och kallade det en ny Beatles-låt. 2002 fick Elvis Presley en hit med ”A little less conversation” tack vare en remix av Junkie XL.
Men ska det göras måste det addera något nytt, lyfta fram nya sidor hos en låt eller en artists röst och uttryck.
När pianisten, dirigenten och producenten Peter Nordahl, som bland annat låg bakom Sven-Bertil Taubes framgångrsika ”Hommage”-album, plockar loss rösten från elva gamla Ted Gärdestad-låtar och låter Norrköpings symfoniorkester brodera helt nya arrangemang under den är tanken fin. I teorin känns de väna melodierna som att de borde kunna passa bra i symfonisk skrud, och det är verkligen inga fel på vare sig arrangemang eller ljudbild. Stor omsorg har lagts på alla detaljer, produktionen är väldigt snygg.
Problemet är att det sällan blir så mycket av själva mötet. Att låtarna som Ted och hans bror Kenneth Gärdestad skrev på 70-talet, och som Björn Ulvaeus och Benny Andersson producerade fram till jättesuccéer, har åldrats så väl beror inte minst på att de har så avskalade arrangemang, med akustisk gitarr eller piano i centrum. Det är enkel, kärnfull lägereldsmusik, och hela det okonstlade soundet har del i att de blivit så folkhemsälskade och fortfarande hittar nya lyssnare.
På ”Signerat Peter Nordahl” svävar Gärdestads röst ofta runt mellan instrumenten utan att riktigt få kontakt och det är långt ifrån samma driv i det här som i låtarna vi minns.
Ibland glimmar det till. ”Ett stilla regn” får en småbehaglig air av Burt Bacharach-pop och i ”Sol vind och vatten” lyckas stråkar och blås bygga upp en passande bitterljuv sommarstämning.
Men oftast sitter man och längtar efter originalversionerna.
BÄSTA SPÅR: ”Ett stilla regn”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!