KONSERTFILM När blitzkriegkommandot Rammstein 2009 släppte sitt senaste album ”Liebe ist für alle da” kunde det köpas i en svindyr samlarbox som lockade med sex massagestavar av varierande storlek, tänkta att tillfredsställa alla tänkbara preferenser.
Om bandets skulle göra något liknande med den här konsertfilmen, som nu släpps på dvd och blu-ray, torde en rimlig bonusprodukt vara några snyggt designade askar med åksjukemedicin. För det är sannerligen ingen sober och sansad berättarstil som Rammstein och regissören Jonas Åkerlund har valt för att skildra sextettens två kvällar på Palais Omnisport de Paris-Bercy i mars 2012. I stället tycks visionen vara att se till att få valuta för hela 30 kameror, som har filmat hela härligheten ur 60 vinklar.
Troligtvis ska det ge en kaotisk inramning till bandets strikt regisserade och minutiöst planerade liveshow.
Sant är snarare att berättargreppet ger tittaren lätt huvudvärk.

För även om varje enskild ruta är så snygg och läcker som det går att vänta av en sån här högbudgetproduktion blir ett högt uppstressat MTV-tempo i två timmar övermäktigt. Lite som att Åkerlund egentligen har gjort 21 separata låtgestaltningar, avsedda att konsumeras så i stället för i ett svep. Synd att så väl tilltagna resurser och teknisk kompetens inte lyckas skildra den helhetsupplevelse som Rammstein i konsertformatet onekligen är.
För om en ser till helheten är den show ensemblen reste runt med under sin då aktuella ”Made in Germany”-turné ett fullkomligt frontalangrepp på samtliga sinnen samtidigt.
Så här skrev jag efter bandets konsert i Globen den 17 februari 2012:

”Det skulle vara fullt görligt att ägna en hel bilaga åt de visuella upptågen.
Åt att eldkaskaderna i ­inledande ”Sonne” nästan bränner ögonbrynen av publiken. Att Till Lindemann vevar fram gnistkvastar med armarna i ”Wollt ihr das bett in flammen sehen”.
Det vore helt på sin plats att brodera ut långa stycken om detaljer som att ­Richard Z Kruspes körsångsmikrofon ploppar upp ur golvet och försvinner lika snabbt. Om att tangentansvarige Christian ”Flake” Lorenz strosar försynt på ett promenadband under exempelvis ”Asche zu asche” och ”Links 2–3–4”. Om simulerat analsex med påföljande spermakaskader i ”Bück dich” och färgglada konfettikanoner i ”Amerika”. Om att frontmannen försöker rosta nämnde keyboardist levande med en eldkastare i ”Mein teil” eller … ja, ­ungefär vad som helst som ­utspelar sig under de två timmar gruppen dundrar Globen sönder och samman med sin spektakelshow.”

Det är ett paradexempel på arenaunderhållning i sin absolut mest braskande form. Och med en repertoar på hela 21 låtar – platsexklusiva extranumret ”Früling in Paris” kliver in som väl vald godnattvisa – får Rammstein möjlighet att spela hits die ganze nacht och brassa på med specialeffekter tills en nästan kippar efter andan, även vid hemmaskärmen.
Helheten är onekligen snygg men utförandet ger ändå en känsla av överjobb. Som om showen i sig inte skulle klara av att hålla betraktarens intresse levande i 128 minuter.
Det gör den. Och skulle därmed också ha kunnat skildras bättre än när Åkerlund och hans flinka klippteam förvandlar den till hackfleisch.
TITTA PÅ: ”Mein herz brennt”, ”Mutter”.