Det kunde ha börjat bättre.
En kväll hösten 1992 gästade den hypade indiepopturnén Giro di Trimotore Club Submarine i Växjö och Smålandspostens 21-årige popskribent var förstås på plats för att bevaka. Förutom banden på scen – Popsicle, This Perfect Day och Mindscape – hade Eggstone åkt upp från Malmö för att hänga och, nästan störst av allt för en aspirerande rockmurvel, Aftonbladets nya musikankare Per Bjurman var på plats för att göra reportage om turnén för den helt nya tidningen Pop.
Innan giget spelade Bjurman flipper med Popsicle på en biljardhall i närheten och Smp:s utsände stegade fram och presenterade sig. Den krullhårige dalmasen med The Jesus And Mary Chain-t-shirten sa något besvärat om att det kommer att bli mycket om Växjö i reportaget (det blev en mening: ”I Växjö händer absolut ingenting”). Senare på kvällen satt jag och pratade med Eggstone när Bjurman kom förbi, slog sig ned med ryggen mot mig och tog över hela samtalet.

Men det tog sig.
Två år senare var jag vikarierande nöjesreporter på Expressen och fick åka med Carina och Nunstedt till Hultsfredsfestivalen. Oasis gjorde sin första svenska spelning någonsin, efteråt hade baren på Hotell Hulingen öppet hela natten och det beställdes in gränslösa mängder gin & tonic till de nya Manchester-stjärnornas ära.
Framåt morgonkvisten var det bara ett gäng popmurvlar kvar. Den försynte reportervikarien från Växjö satt tyst men av någon anledning nämndes mitt namn varvid Bjurman ropade ”Va, är Håkan Steen här?”.
Han hade tydligen läst något jag skrivit och kom fram och insisterade på att få hälsa och fan vet om han inte bjöd på en gin & tonic också.
Vad jag där och då förstod var att Per Bjurman precis som jag egentligen var en rätt blyg person, som blev besvärad av imponerade kollegor från landsorten som kom fram och störde i en lovande runda flipper. Kanske för att han själv några år tidigare varit lika imponerad tonårig kollega från Borlänge Tidning som fick komma till rocktidningen Schlager på praktik och skriva på samma skrivmaskin som Lars Nylin.

När jag sommaren 1995 började som nöjesreporter på Aftonbladet var jag således redan bekant med Bjurman.  Efter något halvår fick jag börja recensera musik på frilansbasis varvid han åtminstone i någon mån blev min chef. Ambitionen på den tiden, inte minst på somrarna, var att recensera så många turnépremiärer som det bara var möjligt. Vi åkte landet runt och Bjurman tyckte förmodligen det var lite extra kul att skicka iväg mig på gig av typen Mikael Rickfors på ett lastbilsflak i Lidköping, Jessica Folcker på Stadshotellet i Kinna eller E-Type på Balders Hage i Häradsbäck.
Men allt det där ledde också till att vi började hänga. Oändliga kvällar på Hannas Källare och senare Folkhemmet, utdragna eftersittningar med Popgeni och Maker’s Mark i Bjurmans dåvarande lägenhet på Ljusterögatan. Inför festivalsäsongen 1997 lanserade tidningen oss som Rock Brothers – en synnerligen halvlyckad parafras på Blues Brothers, med svarta kavajer och solglasögon – där det skröts om hur många gig vi skulle åka runt och skriva om den sommaren.

Året därpå började Markus på Aftonbladet och snart var Bröderna Rock en trio som fick ett eget hörn på redaktionen där vi kunde sitta och febra över olika bootlegversioner av Springsteens Detroit-medley i Bjurmans boombox medan resten av redaktionen försökte ägna sig åt riktig journalistik. Förutom när en deadline närmade sig och Per gick in i skaparmode. Var i processen han befann sig gick alltid att utläsa av var snusdosan befann sig. Ju högre och mer intensivt plastburken med Ettan jonglerades desto lödigare (topp tre på min lista med Bjurman-ord, för övrigt, ”slikt” och ”ojvoj” är nog de andra två) text kunde man i regel se fram emot.

Jag hade ynnesten att få jobba med Per ända till 2005, då han drog iväg till ett nytt liv som korre i New York. Vi hörs fortfarande av, om än alltför sällan, men det är tveklöst en tid jag på en mängd sätt kan sakna. Och vid sidan av alla stängningar av olika backstagebarer, bilresor till och från Hultsfred, Ullevi-helger och oändliga samtal om såväl uppslitande heartbreak som vilken glass som är godast slutade jag aldrig vara ett fan. Jag är helt ointresserad av hockey men följer ändå slaviskt NHL-bloggen, bara för att få läsa en av de allra roligaste, skarpaste och mest eleganta stilisterna i svensk press i sin friaste, mest spirituella form. Och om ni missat hans reseskildringar i New York-bloggen har ni stor läsning framför er.

Men mycket av det mest minnesvärda Per Bjurman har gjort i Aftonbladet har varken handlat om musik eller sport. Collaget ovan visar bland annat odödliga iscensättningar av filmen ”Falling down” och sketchen ”Plankan”, Per med mamma Siv och solo i den berömda och nu saligt hädangångna korresoffan.

Som en liten bonus bjuder jag nedan på en tavla som jag och dåvarande kollegorna Filip och Wikingsson fixade ihop till Bjurmans 30-årsfest, vilket för övrigt känns som härom veckan. Vi skrev en text till som jag tyvärr inte har kvar. Men rubriken var ”16 forever”, efter en låt med The Nomads som den gode Per hade som något slags ledstjärna i livet då. Jag misstänker starkt att det kan vara så fortfarande, när han i dag helt obegripligt nog fyller 50.

I kväll firar Per Bjurman på Manhattan och det smärtar mig djupt att jag inte kan vara där. Icke desto mindre: oändligt stort grattis från Lo-fi-Håkan!