POP 1998 kom tv-spelet ”LSD” till Japan. Till skillnad från andra spel i samma kategori fanns varken ett mål eller en slutdestination. Men spelaren hade en ensam uppgift: vandra runt i en drömlik värld i total förvirring.
Omslaget till Alt-Js tredje studioalbum är en skärmdump från tv-spelet. Det är knappast en slump.
”Relaxer” är inte mer än åtta spår långt men här finns inget mål, ingen strävan efter enhetlighet eller en röd tråd. Faktum är att åtta olika band hade kunnat stå som upphovsmän till låtarna. ”Hit me like that snare” andas The Black Keys och folkslingorna i avslutande ”Pleader” ger känslan av nu upplösta Noah And The Whale. Samtidigt hade dramaturgin lika gärna kunnat vara signerad Stanley Kubrick.
De starkast lysande stjärnorna är ändå Alt-J själva. Leeds-bandets karaktäristiska element vilar över ”Relaxer” som ett skyddsmoln. Ömsinta rader som ”I just want to love you in my own language” kramas om av såväl viskande sång och stillande arrangemang som ljudet av fotsteg och brus.
Här finns ingen “Breezeblocks” eller “Left hand free” men det är heller inte meningen. Här finns istället ett band som har byggt ett helt album på konsten att experimentera, ett band som har tänkt att det är bättre att testa och ångra sig än att inte testa alls.
”Relaxer” är om inte annat ett livsmotto. I Alt-Js värld räds man inte total förvirring — man omfamnar den.
BÄSTA SPÅR: ”3WW” och ”In cold blood”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!