NORRKÖPING. Utkavlad på nästan 90 minuter blir helheten ofta en märklig identitetsexkursion.
Men tack vare en väldigt festivalanpassad låtuppställning bevisar Linkin Park ibland sin dragplåsterstatus.

Ofta är det svårt att komma underfund med vad det är Augora Hills-sextetten egentligen vill med sin musik och sin karriär. För efter debutalbumet ”Hybrid theory” – släppt strax efter millennieskiftet och med samma braskande hitfokus som exempelvis Michael Jacksons ”Thriller” och Def Leppards ”Hysteria” – har det varit svårt att få något egentligt grepp om gruppens tankar och avsikter.
De har velat vara U2. På senaste skivan ”One more light” lika mycket Max Martin som Taylor Swift. Och däremellan något som söker en identitet och lika ofta har fastnat i vare sig är det ena eller det andra.
Med detta i ryggen är det till Linkin Parks fördel att de har Bråvalla-anpassat den setlista de använt på den nu aktuella turnén. Att stryka exempelvis nya ”Battle symphony” lär få gå i krig över, lika lite som få lär sakna Ed Sheeran-lutande ”Sharp edges”.
I stället erbjuder de, efter en första halvan av spelningen som fladdrar runt i just det ingenmansland som deras senare karriär tycks ha sökt visum till, ett set som får publiken att växa och stanna kvar. Gästinhoppet av Christian Lindskog (Blindside) i ”One step closer” är en temperamentshöjare då den svenske sångaren utgör en bjärt kontrast till en grupp som vid sidan av Chester Bennington och Mike Shinoda är lika visuellt intetsägande och ospännande som gårdagens väderleksrapport.
Det finns stunder som visar att blekheten inte är konstant. Som när frontmannen går ner i publiken och framför en sobert avskalad ”Crawling” med en beundrares armar runt ryggen. När ”In the end” tycks vilja välta hela festivalen. Eller när ”Papercut” och ”Bleed it out” faktiskt gör det.
Det är sånt Linkin Park kan jobba vidare ifrån. I stället för att till synes planlöst leta efter vad de faktiskt är och vill.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!
FLER TEXTER FRÅN BRÅVALLA HÄR!