POP När Lorde träffade David Bowie tog han tag i hennes händer och sa:
”Att lyssna på dig är som att höra morgondagen.”
Och att det har dröjt fyra år sedan debutskivan ”Pure heroine” beror bland annat på prestationsångest. Lorde, eller Ella Marija Lani Yelich-O’Connor som hon egentligen heter, har bland annat funderat rätt mycket på hur just framtiden låter.
Om du inte heter Frank Ocean eller Adele är fyra år en evighet i dag. Efter att Rihanna slog igenom släppte hon exempelvis tre skivor och tretton singlar på samma tid. Jämfört med henne är Lorde en eremit.
Det finns fler saker som skiljer ut låtskrivaren och artisten från Nya Zeeland. De flesta a-listade popstjärnor brukar  jobba tillsammans med stora produktionsteam och anlita mängder av kända gäster. Rent statistiskt ska det garantera högre listplaceringar.
Men på sitt andra album har Lorde i huvudsak arbetat med Lena Dunhams pojkvän Jack Antonoff, kanske mest känd som gitarristen i popgruppen Fun.
Musiken försöker hitta annorlunda vägar in till publikens spellistor.
När Max Martin fick höra albumets första singel ”Green light” tyckte han att det var ett ”inkorrekt låtskrivande”. Beskrivningen ska nödvändigtvis inte betraktas som något negativt.
Mycket är sig likt från ”Pure heroine”. Nästan alla elektroniska beats har ett långsammare tempo än sin samtid. Sången är frånvarande och släpig. Det låter som om Lorde försöker att hitta ett hem någonstans mellan Katy Perry och Kate Bush.
Men om hennes genombrott, hitsingeln ”Royals”, handlade om att uppleva sina tonår i realtid är känslorna på ”Melodrama” precis som titeln antyder mer komplicerade och melodramatiska.
Musiken skrevs efter en separation och fångar ofta på ett lysande sätt förvirringen och ensamheten efteråt. ”Supercut” handlar till exempel om hur man redigerar sina egna relationer och bara klipper ihop de bästa bitarna till en kortfilm.
”Melodrama” känns som att gå en fest där alla lyssnar på Robyns ”Dancing on my own” och bli packad. Och sista spåret ”Perfect places” är en ledsen triumf om att vara ung och fylld av skam.
I refrängen finns en insikt som även sammanfattar livet som vuxen:
Alla hjältar bleknar med tiden. Och ingen står ut med att vara ensam.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!