GÖTEBORG.”Den här kvällen är en spegelbild av hur livet ska levas”, säger sångaren Billie Joe Armstrong till det jublande publikhavet. Få kan nog säga emot honom.

Att kliva in i Scandinavium är som att kliva in i en bubbla av nostalgi. Vi äntrar den tid då få saker var trendigare än att lasta av en halv kajalpenna under ögonen och få frisyren att motstå gravitationens kraft. Jag frågar mig själv om det inte har blivit tröttsamt vid det här laget.
Att se publiken jubla när Billie Joe Armstrong sträcker ut armarna i luften, som om han vore poppunkens gudfader, får mig att tiga. Vem skulle vilja ta sig ur en idyllisk bubbla?
Några få låtar har lagts till från fjolårets fullängdare ”Revolution radio”, men det här kan mer eller mindre vara samma setlist som Green Day har förlitat sig på i 13 års tid. Det blir dock allt annat än en repetitiv rutin. Trion verkar lika uppspelta som om det vore första gången deras hits ackompanjeras av skrällande glädjerop.
Ju längre in i livets kortaste 140 minuter desto mer inser jag att bandet hade kunnat använda sig av samma setlist i 13 år till. Ingen konsert hade varit den andra lik ändå.
Armstrong är en mästare på att anpassa sitt mellansnack efter vår samtid. Citatet ”No to Donald Trump” väcker kvällens högsta jubel. Likaså sångarens brandtal om hur syftet med livet är att vi tar hand om varandra — oavsett om vi kommer från Sverige, Oklahoma eller Syrien.
Och sällan har ett band inkluderat sin publik i showen som Green Day gör ikväll. Armstrong lämnar ödmjukt plats på scen åt lyckliga fans. Han ber dem sjunga låtar, spela trummor och gitarr (”Såg du att hon fick behålla gitarren?” hör jag någon säga vid spårvagnshållplatsen senare under kvällen. Kompisen tappar hakan. ”Du skojar?!”).
För störst av allt är ändå samhörigheten. Allsången i ”Boulevard of broken dreams” skapar en klump i halsen. Känslan når även Billie Joe Armstrong när han i falsett plötsligt säger ”Jag älskar dig”. Felfritt inövat på svenska. Avslutande ”Good riddance (time of your life)” lämnar föga förvånande få ögon torra och får sångaren att utbrista i ett glädjerikt fnitter.
Konsertrecensioner styrs ofta av frågan ”Vad hade bandet kunnat göra bättre?”. För Green Day är svaret enkelt. Ingenting.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!