NORJE. ”Yeah … hadelei-hadelei, you’re my sexy thing”, heter det i tredje numret ”Electric man”, en låt som visar att Long Beach-gänget har lärt sig lika mycket av James Brown som de har av exempelvis Clutch när det gäller att skriva rocklyrik som lika gärna drar ramsor som den faktiskt berättar något.
Rival Sons, som redan efter besöket för fem år sen spåddes bli ett tänkbart huvudnamn på Sweden Rock, är nämligen så kär i sin musikhistoria att den använder den likt en vip-bricka till folkets hjärtan. Som föser ihop legendariska Led Zeppelin med Creedence Clearwater Revival och The Black Crows och som är ungefär lika tidlös och sympatisk som frontmannen Jay Buchanans Marvel-polisonger (om Jim Morrison och Glenn Danzig någonsin fått en son hade denne sett ut så här) och gitarristen Scott Holidays välvaxade mustasch.
Emellertid, för att nå där den huvudstatusen krävs det att bandet stramar till tyglarna ytterligare. Det tempofattiga mellanpartiet – med förvisso utmärkta låtar likt ”Where you’ve been” och ”Face of light” – sänker lika mycket spänning som temperament och ensemblens förkärlek för jammiga inslag gör att finalen inte träffar lika hårt som exempelvis ”Pressure and time” eller ”Tied up”.
Det är sånt som måste åtgärdas om kvartetten ser sig som framtida dragnummer.

LÄS MER FRÅN SWEDEN ROCK HÄR!