POP Beth Dittos djärva sätt att leda det nu upplösta indierockbandet Gossip har vid otaliga gånger fått mig att sukta efter hennes mod och styrka. Gossip var råa, självsäkra och sket i vad någon annan tyckte. De var inte bara ett band utan ett band för alla som inte kände sig hemma i samhällets förutbestämda normer.
Dittos solodebut blir därför lite av en gäspning. Visst, det slutar aldrig vara vackert. Rösten är fenomenal, ibland rent utomjordisk, och texterna är inget mindre än träffsäker poesi. Men stundvis blir det rätt och slätt tråkigt.
Genomträngande gitarrer och skarp sång har lagts åt sidan. I stället verkar här finnas en vision om att Ditto ska bli en i skaran av prominenta sångerskor. Men det finns redan en Adele, en Amy Winehouse och en Norah Jones. Det finns däremot ingen med Beth Dittos attityd.
Ibland får hon en att tappa andan, precis som hon så ofta gjorde under sin tid i Gossip. I ”Oo la la” är den kännetecknande självsäkerheten som tydligast. Jag vågar påstå att det inte krävs mer än en lyssning innan du går runt och sjunger ”Oh my my, oo la la” månaden ut.
Men många av de låtar som hamnat på ”Fake sugar” framförs med försiktighet, fria från de risker som tidigare varit typiska för Ditto. Hennes karaktärsdrag har förfinats till den grad att de suddats ut. Kvar är smäktande ballader, snygga popmelodier och antika kärlekshistorier.
Det finns bara en Beth Ditto och jag hoppas att vi inte har sett det sista av henne.
BÄSTA SPÅR: ”Oo la la”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!