Bryan Ferry gör en fläckfri show.
Men som väntat är ett nöjesfält ingen optimal miljö för den här sortens rockelegans.

”This is so surreal” säger Bryan Ferry och tittar sig omkring bland bergochdalbanor, karuseller och katapulter.
Han har uppträtt på Gröna Lund en gång förut, med Roxy Music 1980, men det känns förmodligen märkligare i dag.
För den 71-årige estradören, som för drygt 40 år sedan försåg rockmusiken med en stil och en doft av den vackra världen som han bara har förfinat sedan dess, avnjutes givetvis bäst i intimare sammanhang än det här.
Ferry kommer alltid med prima vara. I kväll ett superskickligt, stilrent svartklätt niomannaband med självaste kulthjälten Chris Spedding på ena gitarren och ett välavvägt set av huvudsakligen lagom väntade Roxy- och solonummer samt några covers.
All röst finns kvar och de väl valda dansstegen sitter även om sångaren i kväll kanske parkerar sig lite oftare vid pianot än senast jag såg honom, på Gothia Towers The Theatre i Göteborg förra våren.
För övrigt en av fjolårets bästa konserter: inomhus, sittande publik, kanonljud.
Det är givetvis så den mer subtila sidan av den här artistens gärning gör sig bäst.
Mycket av det fungerar förvisso över förväntan på Grönan, som de softa 80-talsnumren Windswept” och ”Zamba”, men det går inte att bortse ifrån att chokladhjul och ölnödiga grabbgäng som plöjer genom publikhavet inte utgör den bästa inramningen för Ferrys intima melankoli.
Således blir behållningen det lite snabbare, rakare, stötigare och mer energiska. Som gamla Roxy Music-favoriterna ”Re-make/Re-model” och ”Virginia Plain”.
För att inte tala om kvällens mest oväntade moment: den läckert roxyfierade gamla covern på Neil Youngs ”Like a hurricane”, som här vilar snyggt på en välgödd basgång, spröd sax och långa Young-anstrukna gitarrsolon.
Och plötsligt blir Ferry de facto hjälpt av omgivningarna. När en fiskmås stilla seglar förbi uppe i skyn känns den nästan som en del av showen.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!