RÄTTVIK. Undrens tid är inte förbi.
Det krävdes kanske ett dagbrott i Dalarna.
Sting är faktiskt inte förlamande trist i kväll.

Jag tar en tuschpenna och ritar ett stort kors i taket.
När Sting komprimerar sin låtkatalog är han inte bara uthärdlig.
Han är bra också.
Inledningen och slutet av konserten är som en rätt smakfull Spotify-lista över hans karriär.
Allt är på många sätt en familjeaffär.
På sin högra sida har Sting som vanligt gitarristen Dominic Miller. Frisyren har inte förändrats på 30 år. Mittbenan lär dessutom vara kvar efter apokalypsen. Till vänster om tantramaestrons vältränade biceps uppträder i sin tur Millers mer hårdrockiga och rufsiga son Rufus, också han på gitarr. Och Stings son Joe Sumner står i kören och spelar tamburin.
Setet består inte bara av flera The Police-låtar. Trummisen Josh Freese, som bland annat har synts i olika upplagor av Guns N’ Roses och Nine Inch Nails, gör en perfekt imitation av Stewart Copelands yviga och långarmade spelstil.
Den hårdare och råare kärnan på senaste albumet ”57th & 9th” färgar av sig i Dalhallas välljudande grop. Det är emellanåt mer slamrig replokal än luftig spabehandling för öronen.
Smakdomstolen har dock några anmärkningar.
I mitten spelar Sting nya låtar. Misstänker att ingen har betalat för att höra dem, men veteraner måste få bevisa att de fortfarande ”har det”. Problemet är att rockstjärnor som varit med så länge att deras barn står på scenen sällan ”har det” längre, i alla fall inte som låtskrivare.
Sting är tyvärr inget undantag.
Har vi inte förbjudit fantasilös hockeyrock som ”Petrol head” och ”50 000” för flera år sedan? Eller ska riffen upp i Högsta domstolen?
Och vad är det för bedrövlig rockabillyfusion med tillhörande dragspel som dyker upp i ”She’s too good for me”?
Och var det verkligen nödvändigt att Joe Sumner skulle få göra en cover på David Bowies ”Ashes to ashes”? Särskilt med tanke på att hans sång mot slutet – den gode Joe tar i från en plats som ligger några centimeter under tårna – påminner om falsetterna i tysk powermetal?
Men frånsett det är Polarpristagaren i fin form. Flera låtar från åren då han var med och döpte skivor till, ähum, ”Zenyatta mondatta” har åldrats överraskande väl.
Den här gången framförs låtmaterialet även på ett rimligt och fokuserat sätt.
Vid närmare eftertanke förtjänar det nog två kors i taket.