När allt är på sin rätta plats är Radiohead fortfarande världens bästa band – de sista ridderliga försvararna av det stora vackra vemodet.

Senast jag såg Radiohead var i ett tält utanför Köpenhamn år 2000. Bandet hade just släppt ”Kid A”. Thom Yorke rörde sig i spasmer över scenen, Jonny Greenwood skruvade på nån mackapär och bandet skydde sina hits. Om jag inte minns fel fick vi bara ”Fake plastic trees”. Radiohead hade just upptäckt elektroniska beats och var inte ett dugg intresserade av banaliteter som akustiska gitarrer och popmelodier.
Det tog världen ungefär tio år att komma ikapp ”Kid A”. Men på tiotalet utgör Radioheads post-”OK computer”-period en självklar inspirationskälla för Storbritanniens mest begåvade artister, som James Blake och Jamie xx. Så när kvintetten gör sin första Sverige-konsert på 14 år är det inte som föredettingar utan som något så fridlyst som ett relevant rockband.
Konserten börjar med tre låtar från senaste albumet ”A moon shaped pool” i dunkelt ljus, som inte gör mycket för att urskilja bandmedlemmarnas konsekvent svarta t-tröjor. Det är en typiskt trubbig Radiohead-öppning. Men det dunkla ljuset slår snart ut i en lotusblomma av vacker laser och Thom Yorke släpper sin ödsliga röst lös i Globen. Bandmedlemmarna — i synnerhet den eviga långluggen och fantastiska gitarristen Jonny Greenwood – liksom attackerar sina instrument. Som var det räddningen från flygplanskraschen, den slutgiltiga undergången.
Det är omöjligt att inte imponeras av bredden i låtmaterialet. När bandets diskografi rullas ut så här framför fötterna på oss ser man också den förmodade anledningen till att Radiohead – till skillnad från, säg, Oasis – fortfarande existerar. Det är ett band som alltid velat framåt. När andra britpop-skepp sjönk sköt Radiohead ut sig med en framtidsraket. De har inte landat än.
”Everything in its right place” låter precis som sin titel. Addera en sylvass, hypnotisk ”Idioteque” och en av de mest självklara slutsatserna av konserten är hur bra ”Kid A” fortfarande är. Vi får även en stökig ”Airbag” och en vidunderlig ”Lucky”. ”OK computer”-nostalgin kulminerar i eposet ”Paranoid android”. Radiohead har inte bara försonats med sitt förflutna, de är till och med generösa med balladerna. Herregud, som final får vi en hitparad värdig vilken 90-talsnostalgisk efterfest som helst. Allsången i crescendot av ”Karma police” värmer resten av sommaren, skulle den så regna bort.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!