ROCK Är det här ett skämt?
Tyvärr inte.
Alice Coopers första studioalbum på sex år låter visserligen som en rockbuskis, men det finns inte mycket att skratta åt.
I bästa fall låter det som en sämre version av ”Brand new hate” med Backyard Babies. Eller som något Twisted Sister kasserade redan på 80-talet.
Och i värsta fall blir det ”Holy water”. Försöker Cooper att göra något slags Krakel Spektakel-gospel i den låten? En synnerligen svårsmält och förfärlig blandning av kabaretrytmer, hårdrock och soulblås.
Att originaluppsättningen av Alice Cooper återförenas i två spår gör ingen som helst skillnad. I ett av dem, ”Genuine American girl”, känns det mest som att alla inblandade ägnar sig åt någon depraverad form av Ramones-karaoke.
Den akuta bristen på minnesvärda popmelodier förvärras av texterna där Alice Cooper sprider sina obligatoriska skräckord lite på måfå. Han stoppar helt enkelt in ett ”paranormal” eller ett ”devil” där det passar.
Det är illa när artister gör ofrivilliga parodier på sig själv. Alice Coopers kreativitet behöver dropp och syrgas.
Höjdpunkten på ”Paranormal” är tystnaden efter att skivan har tagit slut.
BÄSTA SPÅR: Finns inget.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!