POP Det finns dagar då basgången från ”Pumped up kicks” fortfarande ekar inom mig. Drygt sju år har gått sedan Foster The People släppte indievärldens svar på ”Despacito”.
Ja, okej då. Det må vara en aningen långdragen liknelse men ändå. Med hjälp av sin debutsingel lyckades Los Angeles-bandet nå ut till de breda massorna med ett sound som inte var särskilt brett. Låten var lika älskad som hatad. Den intog topplistor av alla former, spelades flitigt för att sedan förbjudas på amerikanska radiostationer och kollegor till bandet, från Weezer till The Kooks, gjorde covers på den.
Det är nästintill skrämmande när ett band når sin topp så tidigt i karriären, chansen finns att de aldrig lyckas ta sig dit upp igen. Det är Mark Foster & co långt ifrån de första att skriva under på. Efter debutalbumet syntes Foster The Peoples träffsäkra pop inte till igen och för många förblev de ”det där bandet som gjorde den där låten”.
Bandets tredje studioalbum är ett tappert försök att åter kvala sig in hos de stora massorna. Den här gången med ett sound som är… väldigt brett.
Sökandet efter förlorad popularitet är som tydligast i singlarna ”Doing it for the money” (att sjunga “we’re not doing it for the money” över ett generiskt beat blir minst sagt motsägelsefullt) och förutsägbara ”Sit next to me”.
De lyckas däremot som bäst när de suddar ut ordet mainstream från inspirationstavlan. ”Static space lover” är en vacker duett med skådespelaren Jena Malone där sommaren förevigas. Och ”SHC” belyser Mark Fosters förmåga att leka med ord (”You are a secret worth keeping/And I’m keeping my mouth shut”). Men någonstans där tar det roliga slut.
Där bandets tidiga material fortfarande ekar i hjärnan sju år senare lär det ta ungefär sju sekunder innan ”Sacred hearts club” helt har lämnat minnet.
Bästa spår: ”Static space lover”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!