Genuin inlevelse och publikkontakt?
Leta någon annanstans.
Vill du hellre ha bra metal som talar för sig själv utan att ta till de stora gesterna?
Då är det här rätt kvartett.

På flera sätt får den nyrenoverade upplagan av AB Megadeth, börslanserad lagom till releasen av fjolårsalbumet ”Dystopia”, ses som ett lyckokast av bandledare Dave Mustaine. Speciellt med Angra-fostrade gitarristen Kiko Loureiro har han fått sig en egen Gus G eller en Zakk Wylde – en musikant och scenkamrat som fyller i där huvudpersonen inte gör det.
För problemet med gruppen består, även så här 34 år in i karriären. Den ofta fantastiska musiken – som för evigt har gett ensemblen en plats i thrashens fantastiska fyra – låter ju liksom väldigt bra. Men förs fram av en huvudperson som mest gör så mycket annat än att agera frontman. Han kröker sig under hårsvallet, yttrar få stavelser för att interagera med publiken, tycks förvisso ovanligt glad i bemötandet och leder bandet genom en repertoar som överraskar lika mycket som den tar fasta i det förväntade.
Draget att damma av ”Rust in peace”-duon ”Dawn patrol”/”Poison was the cure” kan ses som en finsmakarsatsning av rang, men samtidigt leder det in i ett mittenparti där gruppen tappar lite fotfäste. En halvtimme när inte ens ”Tornado of souls” känns helt virvlande eller ”Dystopia”-spåret ”Poisonous shadows” är allt annat än giftigt.
Tacknämligt nog ramas det in av förnämlig metal som talar för sig själv. Öppningen tänder hårt ända till ”Skin ’o my teeth” och avslutningen tar evigt aktuella ”Holy wars … The punishment due” till en godnatthymn som skickar avsevärt fler rysningar över armarna än det försiktiga duggregnet.
Så det må vara ojämnt. Lite gnetigt och gnälligt mellan varven. Men också ett Megadeth som bjuder lite extra – och därmed också växer sig starkare än vanligt.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!