INDUSTRI/ELECTRONICA Det går tryggt att säga att Trent Reznor under sin 28-åriga karriär har gått från att ge folk vad de förtjänar, som det formuleras i genombrottssingeln ”Head like a hole”, till att leverera det fansen vill ha. För inte nog med att refrängen i öppningsspåret ”Less than” konstaterar just det (”So what are you waiting for?/You get what you asked for”), andra installationen i den ep-trilogi som inleddes med förra årets julklapp ”Not the actual events” är även en återgång till det elektroniskt drivna och passivaggressiva soundet från senaste albumet ”Hesitation marks”.
”Less than”är ett under av tillgänglighet och attraktion jämfört med de övriga låtarna. Tillsammans med parhästen Atticus Ross, som togs upp som ende faste medlem vid sidan av bandledaren förra året, har Reznor nämligen skapat en tämligen svårgenomtränglig och oöm låtcykel. De spröda tonerna förvrids till grinande pestmasker över lager av effekter och kusliga ljudkollage, melodierna är simultant underliga och förföriska och en solitärt roterande syntloop i avrundande ”The background world” tillåts ta sex minuter på sig för att bottna i avgrunden.
Likt så mycket annat i diskografin sedan första comebacken 2005 är ”Add violence” en föga lismande skapelse. Snarare avig och diffus. Vacker och märklig. Så förvriden och konfrontativ i all sin mångfacetterade och lågmälda frustration att till och med en skir maskingospel som ”This isn’t the place” sänder obehagsrysningar utmed ryggraden.
Med andra ord – det är väldigt långt från ett avslappnat och luftigt semestersoundtrack. Och även om få stunder når upp till vare sig ”The downward spiral” eller ”Year zero” är de fem låtarna ett bevis på att Trent Reznor fortfarande skapar musik som inte låter som något annat. Även när han ger publiken precis vad den vill ha.
BÄSTA SPÅR: ”This isn’t the place”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!