NORRKÖPING. Med en uttalad fitnessentusiast i fronten och hundratals spelningar i bagaget sedan senaste skivan ”From the north” (2015) kommer det knappast som någon överraskning att Lulegruppen är en muskulöst energisk upplevelse. Och trots ett tämligen spelningsfritt år, efter några gig i Australien och Nya Zeeland i december, märks det emellertid ingen som helst ringrostighet.
Raised Fist är i stället lika energiska som vanligt. Måhända extra peppade över en ovanligt generös livepaus, vilket gör att de fem medlemmarna tycks kollektivexplodera i ”Sound of the republic” och en ”Flow” där dekorflammor eldar på kvintetten ännu mera.
Detta är ett recept för en energisk timme, faktiskt en kvart kortare än den tillgängliga speltiden, som är en kraftuppvisning. Styrka och norrbottnisk vrede som erbjuder och levererar, men som inte väjer för de stora frågorna. För där musiken i längden ofta tar sats i ett och samma känsloläge, finns det desto mer utrymme för Alexander Hagman att visa eftertanke i mellansnacket.
Han tillägnar ”Wounds” gruppens bortgångne extrummis Oscar Karlsson och hans lilla son, ger en småbarnsförälders perspektiv de sexövergrepp som har plågat Bråvalla och andra evenemang och poängterar att även om många texter tar grund i hat eller vrede går det att förvandla denna frustration till ”ett litet rosa hjärta som svävar iväg”.
– Nu dödar vi den här festivalen och startar något bättre i morgon, säger han inför ”Man & earth”.
En framtidsönskan som är svår att inte skriva under på.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!
LÄS FLER TEXTER FRÅN BRÅVALLA HÄR!