NORRKÖPING. The Killers är killar som rockar.
Tja, det sammanfattar konserten ganska bra faktiskt.

Solen är på väg ner över Bråvallas sista kväll och i det tilltufsade gräset framför scenen hopas flickor och pojkar i korta jeans och The Killers-t-shirts.
– ”Human” kan jag, säger en av dem.
För henne väntar en ganska trist 1 timme och 26 minuter, för Las Vegas-kvartetten väljer att hyvla av ”Human” först. Det är också en av bandets bästa låtar och en mäktig öppning.
Till min stora förtjusning ser frontmannen Brandon Flowers – i sin perfekta F. Scott Fitzgerald-frisyr – ut som en välgroomad karbonkopia av Agent Cooper i ”Twin peaks”.
– We are The Killers brought to you by way of the fabulous Las Vegas, Nevada, säger han med ett showbiz-leende framavlat i generationer innan bandet brister ut i ”Singstar”-hitten ”Somebody told me”.
Och det är exakt det som är den mormonske frontfigurens mission: att underhålla. Med sin mustigt gälla röst, sin wo-oh-ho-rock och skäggiga rytmsektion. I ”Runaways” avlossar kvartetten alla Springsteenska ”Born to run”-kanoner samtidigt, i ”All these things that I’ve done” samplar de gitarrljudet från Oasis ”Cigarettes and alcohol” och i ”When you were young” tömmer de byrålådan på alla The Strokes-tricks. Men till skillnad från sina rockhistoriska förebilder och idoler saknar The Killers ett högre syfte. De råkar bara gilla Zildjian-cymbaler, textrader om tjejer med långt brunt hår och stampa bootsen i monitorn. En sista festivalkväll när alla behöver något härligt att tänka på efter en festival präglad av hemska händelser och mörka moln är det naturligtvis ett oerhört vinnande koncept.
Men igen: ingenting i The Killers rock kan riktigt mäta sig med Flowers femplus-frisyr och tandblekta framgångsleende.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!
LÄS MER OM BRÅVALLA HÄR!