Fryntlig Conor Oberst med lätt bitter eftersmak
avConor Oberst
Scen: Azalea, Way Out West
Bäst: ”Till St. Dymphna kicks us out” och ”Well whiskey”.
Sämst: Trumvirvel… vädret.
GÖTEBORG. Västkustregn. Någonstans i skarven mellan dugg- och hällregn. Små droppar, men stadigt ihållande. Ett torftigt väder som passar den nya våg av folkrock som Conor Oberst tidigt blev fanbärare för med sitt Bright Eyes perfekt. Den som vaknar under bordet med whiskey i håret, tar på sig samma hoodie som igår och i förrgår och inte bryr sig om att duscha. För vad är egentligen meningen?
Oberst senaste album ”Salutations” – en omstöpning och elektrifiering av föregående ”Ruminations” – är en typiskt dyster historia. Ingen sjunger ju med gråten i halsen som Conor Oberst.
Ändå är han på synnerligen spelglatt humör idag. Far runt scenen som ett yrväder och rockar med sina charmiga bandmedlemmar (som han refererar till som ”handsome devils”) och spelar en sång om en strand (”Get-well-cards”) för att värma våra hjärtan. Han håller roliga monologer om trasiga gitarrer, om att alkohol är dåligt och detta med att ha för mycket sex. Tillsammans med Ryan Adams fyller Oberst således kvoten fryntliga män med en lätt bitter eftersmak. Och han gör det charmant. Att fler inte flytt in under Oatley-tältets tak när konserten är slut är kvittot på det.