GÖTEBORG. Lana Del Rey är mer väsen än artist. Mer ett tillstånd än enskilda sånger.
När hon sänker sitt Lana-land över Slottsskogen vill man aldrig riktigt att det ska ta slut.

Jag lyssnar alltid på Lana Del Rey på sommaren. Jag har kört bil till hennes pop noir mer än någon annan musik. Gärna långsamt, på provinsiella landsvägar. Att köra bil till Lana är som att flyga. Musiken är viktlös, bara en decimeter över marken, som ett förbjudet förmiddagsrus. Lana är vinden i håret, lätta moln mot pastellblå himmel och den subtilt kusliga känslan i Emma Clines ”The girls”.
Och hon räds inte klichéer. När hon avslutar Way Out West med sin tredje Sverige-konsert hittills smyger hon in textrader från Simon & Garfunkels ”Scarborough fair” och The Chrystals ”He hit me (And it felt like a kiss) i sin extremt enhetliga låtkatalog. Men eftersom hon verkar leva och andas sina älskade myter, ensam vid ett bord på Chateau Marmont, känns hennes musik som mer än pastisch. Och Del Reys vita musikhistoriska korrekthet får sällskap av samtida fräschör. På sprillans nya albumet ”Lust for life” är ASAP Rocky och hiphop-producenten Metro Boomin lika självklara som Stevie Nicks och John och Yokos son Sean Lennon.
På Flamingo-scenen skrider Elisabeth Woolridge Grant in i vit klänning med det breda leendet från omslaget till ”Lust for life”. Med hela sitt väsen utstrålar hon den artistpersona hon så noggrant skissat fram över fem album. Inte ens mellanpraten om vardagliga saker som medhörning kan slå hål på myten om Lana Del Rey. Hon levererar rader som ”Can I have some more reverb, please?” som vore de repliker i David Lynchs film ”Blue velvet”.
Popstjärnan flankeras av ett rockigt band och två körsångerskor snyggt placerade framför henne. Bakom henne: en Hollywood-nostalgisk backdrop med sammetskulisser. Hon släpper ut sin ömsom knarriga, ömsom luftiga röst över Slottsskogen tillsammans med sporadiska slängkyssar. Presentationen av varje ny sång – hits som nya albumspår – möts av små, söta gallskrik så perfekta att de nästan kunde vara burkade och en del av den större planen.
På de nya låtarna – som ”Change” – märks en ljusare ton och det där breda leendet återkommer flera gånger under konserten. En strippad version av ”Love” skriver in sig bland Lana Del Rey-klassikerna, som framstår som så många när de radas upp så här stolt på en hitspäckad festivalspelning. Men så känns det också väldigt Lana att spela hitsen. Vi får en ”Music to watch boys to” med en räv bakom örat, en motorcykel-majestätisk ”Ride” och en ”Summertime sadness” som ett sista stråk av salt i håret före september.
I slutet av konserten går Lana Del Rey ett litet ärevarv vid kravallstaketet och tar selfies med fansen. De som lyckas fånga henne på bild fångar den typen av ikonisk popstjärna som de flesta av oss trodde begravdes med 70-talet.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!