Startsida / Inlägg

Pixies klassiska rock saknar ålder

av Håkan Steen
pixies1
Tidlösa rockfarbröder: Joey Santiago och Black Francis i Pixies. Foto: Anders Deros

RatePixies
Azalea, Way Out West
Bäst: Stark final med ”Debaser”, ”Where is my mind” och ”Winterlong”. Sämst: Ingen ”Here comes your man”?

GÖTEBORG. Pixies pressar in 22 låtar på en dryg timme. Och bevisar varför de alltjämt är ett så bra festivalband.

Inget annat band låter som Pixies. Många har försökt, Nirvana lyckades rent av skapa ett lika unikt eget sound på att vilja lyckas göra låtar på samma sätt som Black Francis.
Men det måste förmodligen vara Francis på ena gitarren och Joey Santiago på den andra för att det ska bli Pixies. Bara Francis kan vråla, falsettsjunga och blanda spanska och engelska texter av lika delar kul nonsens och smått morbida historier. Bara Santiago kan få just den där stålglänsande högspänningstonen ur sina halvakustiska men synnerligen elektriska gitarrer. Och bara det här bandet kan glida lika sömlöst mellan furiösa punkutbrott och udda arrangerade popmelodier, för att i nästa ögonblick närma sig något slags frijazz och runda av med Neil Young-covern ”Winterlong”.
Givetvis är det inte samma slags energi i Boston-bandet i dag som under de klassiska åren i slutet av 80-talet, men de var antistjärnor då och känns på något sätt nästan ännu coolare ocoola nu som femtioplussande oljudsmakare i gubbkeps, ymnig ölmage och allmän bibliotekarielook. Den enda som de facto ser lite tuff ut är den i sammanhanget nya basisten Paz Lenchantin, som för övrigt fyller Kim Deals gamla roll mer än väl.
Och förvisso håller de nya låtarna bara undantagsvis samma klass som en ”Wave of mutilation”, ”Cactus” eller ”Monkey gone to heaven”, men de klassiska Pixies-låtarna är å andra sidan evergreens, classic rock för flera indiegenerationer.
Det var mer nerv i luften både vid Pixies första comebackbesök i Hultsfred 2004 och senast när jag såg dem på Münchenbryggeriet för fyra år sedan, men de är icke desto mindre ett lämpligt band på en festival som denna.
För även om de plockar oväntat många oväntade nummer i kväll har de en katalog som ligger till grund för så mycket, och som blir en fin, tidlös fond till de yngre och hippare akter som dominerar programmet.
Och  det går som vanligt inte att sluta titta på Black Francis och hans magnetiska alternativkarisma.

Alla låtarna: 1. Gouge away 2. Something against you 3. Isla de Encanta 4. U-Mass 5. Caribou 6. Hey 7. Wave of mutilation 8. Cactus 9. Monkey gone to heaven 10. Tame 11. Ana 12. All the saints 13. Vamos 14. Um chagga lagga 15. Crackity Jones 16. Head carrier 17. Nimrod’s son 18. Dead 19. I’ve been tired 20. Debaser 21. Where is my mind? 22. Winterlong

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

Instagram

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB