POP 21 år senare är det fortfarande alldeles för få som hört den men Ulf Sturesons solodebut ”I overkligheten” hör icke desto mindre till de bästa svenska skivorna genom tiderna.
Basisten från Traste Lindéns Kvintett hade gått igenom några tunga år och kanaliserade sorg, saknad och strimmor av hopp i en svit drömska popsånger med en skör intensitet av en sort som knappt hörts sedan John Holms 70-tal.
Sedan dess har vi bara fått ytterligare tre Stureson-album, det senaste kom 2007.
”Alfta förr och nu” är således en efterlängtad comeback. Dessutom hans starkaste skiva sedan ”I overkligheten”.
I centrum står den gamla familjegården i Alfta i Hälsingland. Som ung flydde Stureson till Stockholm så fort han fick chansen men som 56-åring sjunger han betydligt mer förlåtande om hembygden, om tro, tvivel, gammal kärlek och nya perspektiv. Som alltid med ett vemod där det milda leendet ständigt känns lika närvarande som tåren i ögat.
Det är en sorts popmusik som ingen annan bryr sig om att skriva. Gitarrer vindlar vackert och stråkar sveper som en mild vind genom djupa skogar och ymniga fält.
Videon till ”Gräs och syra”, gjord av Jacob Frössén (som även ligger bakom de uppmärksammade dokumentärerna om Olle Ljungström och Henric de la Cour), är för övrigt en av årets allra finaste och fångar precis stämningen på ”Alfta förr och nu”.
BÄSTA SPÅR: ”Gräs och syra”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!