GÖTEBORG. Eva Dahlgren kommer med värdighet, engagemang och ett set av nervigt arrangerade gamla och nya låtar.
Det blir en sorts spelning som festivalen behöver.

En god festivalmix kräver sina dignitärer och veteraner. Allt det nya och hippa behöver sättas i ett större sammanhang. Det fördjupar upplevelsen när en festival bemödar sig med att dra linjer genom historien och visa hur musik sitter ihop.
Eva Dahlgren kan på papperet verka som en udda Way Out West-bokning. Men den som hört fjolårsalbumet ”Jag sjunger ljuset” eller ännu hellre sett henne på någon av de konserter hon har gjort sedan dess vet att det inte alls är så.
För tillsammans med producenten Johannes Berglund har hon skapat om och uppdaterat sitt sound, på ett tilltalande djärvt sätt. Och i Linné-tältet denna sista Way Out West-morgon (12.45 är rena svinottan på den här festivalen) levererar hon en mäktig, väldigt värdig parad av såväl nyare låtar som svenska klassiker.
Med trummor, tre keyboards och inte minst Anders Stenberg från Deportees på synnerligen målande gitarr ger Dahlgren sina låtar en närmast Daniel Lanois-liknande inramning (att ”Wrecking ball” med Emmylou Harris är ett favoritalbum för Dahlgren känns väldigt logiskt).
Framför en fond prydd av ett stort vitt fredsmärke berättar hon hur världen har förändrats sedan hon var ung och arg på 80-talet, hur ”det stora landet i öster har blivit blått, grönt har blivit grått och det som förut var osynligt har blivit brunt”. Varvid hon tar sin Telecaster och slår i gång en mästerligt avskalad ”Ung och stolt” som sakta växer sig fram till ett märgigt, maffigt crescendo.
Även ”Guldgrävarsång” och ”Ängeln i rummet” får nytt liv på liknande sätt, och senaste albumets ”Säg mitt namn” blir en annan förtätad höjdpunkt.
Det är på det hela taget en mycket fin stund av gedigen musikalitet, klokskap och värme, med en artist som låter mer relevant än på väldigt länge.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!