POP Att sjunga på svenska är som att visa sig naken. Ett sätt för lyssnaren att få komma en nära in på djupet. Det är knappast någon överraskning att Timo Räisänen har valt bort engelskan för svenskan. Tolkar man en av landets mest blottade musiker genom tiderna blir det till slut oundvikligt.
När Räisänen släppte albumet ”Timo sjunger Ted” förra året blev resultatet vackert, skört och sårbart.
I sitt eget material är han betydligt mer ilsken. Gitarren låter starkare, hans röst frustrerad. Ibland känns hela han igen, ibland låter han bara som den siluett som syns på skivomslaget.
När jag som nybliven tonåring gick på min första riktiga konsert var det Timo Räisänen jag såg. Jag var lika hänförd som lyrisk över lekfulla melodier som förenades med allvarsamma texter. Där de lekfulla melodierna finns kvar på ”Tro, hat, stöld” träffar varken sång eller text helt rätt. Ofta blir det svårt att ta sångaren på fullt allvar.
Det borde inte vara så. Räisänens låtar handlar om ett Sverige som gått åt fel håll, om ett land som fördärvar de utsatta istället för att låta dem höras. Han skriver om ett Sverige som måste förenas snabbt innan det helt faller isär. Men när han sjunger textrader som ekar ”i huvudet, alla är dumma i huvudet” (här får Räisänen hjälp av en barnkör, vilket knappast är till hans fördel) eller ”jag hatar dig, jag hatar dig” och sedan slänger in ett ”ooo” eller ett ”whoa-ah-ah-ah” rinner allvaret lätt ut i sanden.
Ibland blir det bra. Som i ”Hemliga polisen” där sångaren berättar om ett samhälle som går till strid bakom datorskärmar: ”Nu lyser det på alla barrikader/Jag håller mig i skottlinjen”. Men ”Tro, hat, stöld” känns mest som en påminnelse om att det inte räcker att visa sig naken för att komma någon närmare.
BÄSTA SPÅR: ”Hemliga polisen”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!