POP Karin och Olof Dreijer var trötta på att jobba med varandra och inte minst trötta på den mediebild som hade skapats kring The Knife. Den uppburna syskonduon började känna att deras tanke om att klä sig i masker för att styra undan från popkulturens sätt att fokusera mer på artistens person än på själva verket hade blivit ett slags varumärke i sig.
Skulle det bli mer musik med The Knife var de tvungna att hitta på något annat.
Resultatet blev albumet ”Shaking the habitual” som följdes av en turné med samma namn, där The Knife förvandlades till ett elva personer starkt kollektiv av enhetligt klädda och sminkade musiker, sångare och dansare, utan gränser mellan rollerna.
The Knife byggde egna instrument i retrofutristisk design och klädde upp sina vänner på scen i något slags socialistisk uniformsestetik med 80-talsglansig ”Miami vice”-känsla. På vägen vecklades den från början ganska mörka och kryptiska föreställningen ut till en ljusare och mer dansant variant som kallades ”Shaken up show” och fick indiepublik i både USA och Europa att bli alldeles till sig av ideologiskt medveten lycka. När turnén nådde Stockholm och Göteborg i oktober 2014 hade The Knife aviserat att den höstens konserter skulle bli deras sista någonsin.
Jag satte fyra starka plus på Annexet-konserten och skrev bland annat så här:
”Syskonen Dreijer och deras nio dansare och medmusiker levererar ett slags electromullrande, oljefatsskimrande musikalshow av lika delar pop, dans, politik och poesi. Karin och Olof tar inte mer plats än någon annan. Det är en väldigt kollektivistiskt koreograferad dansföreställning där låtarna från senaste, långt ifrån lättuggade albumet ’Shaking the habitual’ dominerar men blandas med låtar från The Knifes samtliga album och smälter samman till en helhet som kanske inte är den allra tydligaste underhållning man kan uppleva men samtidigt både inbjudande och suggestiv.”
Nu kommer dokumentationen av turnén i form av en konsertfilm från Terminal 5 i New York, ett livealbum från samma konsert samt en fotobok med bilder från turnén av fotografen Alexa Wachon.
Det är alltjämt en stark show, som med sina tydliga ställningstaganden mot rasism och för alla människors rätt till sin egen sexualitet förstås fortfarande känns brännande aktuell. Och låtar som till exempel ”One hit” eller ”Silent shout” känns i de här naturligt lekfulla versionerna rent av som de definitiva.
Men där den stora styrkan i konserten var The Knifes förmåga att bjuda in publiken och få alla att känna sig som en del av den kollektiva atmosfären når den stämningen sällan riktigt igenom tv-rutan. Konceptet framstår som lite mer begränsat än det gjorde i verkligheten, och den ganska konventionellt filmade showen blir mer av en souvenir för de som var där än ett omtumlande verk i sig självt. Och det hade vi kanske inte väntat oss från just The Knife.
Det känns emellertid helt OK när det nu börjar dyka upp små tecken på att gruppen eventuellt inte är ett avslutat kapitel, trots allt. I en ny Pitchfork-intervju öppnar både Olof och Karin för att det kan bli mer musik från The Knife, och möjligen ska vi även tolka två nya, kryptiska videor på gruppens Facebook-sida som att någonting kan vara i görningen.
BÄSTA SPÅR: ”Pass this on”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!