ROCK På sitt ansenliga trettiosjunde studioalbum blandar Van Morrison blues- och soulklassiker med fem egna kompositioner. Men oavsett vem som ligger bakom sångerna; det är historierna som står i centrum på ”Roll with the punches”.
– Varje låt är som en historia som jag spelar. Jag var en performer innan jag började skriva låtar, och det är det jag alltid har känt att jag gör, säger Van the Man i ett statement om nya skivan.
”Roll with the punches” stannar inga klockor, välter inga bord. Det är högst tveksamt om ny musik från nordirländaren någonsin kommer att göra det igen. Det är ju ett litet gissel att ha släppt ”Astral weeks” – även känt som rockhistoriens bästa album – som sitt andra verk.
Men Van Morrisons röst är förvånansvärt konserverad. Den behöver ingenting, inte ens reverb. Snustorr leker den bara över hamrande pianon och svängiga grooves. Finast är den i balladerna. Som i den egenpennade ”Transformation” och i singeln ”Bring it on home to me”, som först spelades in av Sam Cooke och senare som duett mellan Otis Redding och Carla Thomas.
Där efterkrigstidsbluesen ”Stormy Monday” liksom bara tuggar på får avslutande Bo Diddley-rökaren ”Ride on Josephine” en slags kitschig fräschör. Det är musik att röka inomhus till och tja, göra andra saker som folk rent generellt inte gör längre. Kanske bära hatt, skrocka över svunna tider och vägra att dammsuga i ungefär elva månader tills rummet bäddas in i en grå hinna.
BÄSTA SPÅR: ”Transformation”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!