Startsida / Inlägg

Fats Domino var först och störst

av Markus Larsson
Skärmavbild 2017-10-26 kl. 01.49.07
The birth of kul? Det skedde här, mellan leendet och pianot. Och finns det något coolare namn än Fats Domino? Foto: Urban Andersson

Duh-duh-duhduh-du-di-du-duh…
”I found my thrill…”
Kan du inte fortsättningen på låten?
Då har du varken hört Fats Domino eller älskat musik.
När jag var liten spelades Fats Domino hela tiden i mitt hem.
Han var min pappas favorit. Min mammas också, om man orkar pressa henne på vilken musik som har betytt mest. Tro mig, det kan ta ett tag.
De växte upp i varsin by i Tornedalen på 50-talet, långt från allt som vi kallar för civilisation i dag.
Fråga dem vad som startade allt. Fråga vad som fick dem att lämna sina fattiga bondgårdar och åka in till Pajala och dansa. Fråga vilket piano och vilken röst som fick dem att drömma och hoppas och trotsa sina föräldrar. Fråga vad äldre syskon spelade på portabla vinylspelare i bilen.
Det var inte Elvis Presley. Det var inte Beatles. Det var inte Rolling Stones. Och det var fan inte Pat Boone.
Det var låten ”Blueberry Hill” med Antoine ”Fats” Domino, Jr från New Orleans.
Vad som förenar mina föräldrar, som har varit gifta i fler år än de flesta i min generation någonsin kommer stå ut med, är deras envisa övertygelse om att musik är lika viktigt som kärlek, mat i kylen, mandelpotatis och syre.
Och Fats Domino har alltid haft en speciell plats i deras hjärtan. Det händer något så fort Fats och hans blåbärskulle kommer på tal. De blinkar med ögonen och famlar efter orden.
Fats Domino är död nu. Han blev 89 år gammal.
Det är fruktlöst att försöka spåra rockens födelse. Men många, väldigt många, skulle säga att den första rocksingeln som bröt barriären mellan svart amerikansk r’n’b och vit medelklass var Fats Dominos ”The fat man” från 1949.
Utifrån det rullande pianot, de stökiga trummorna, allt ”wah-wah-wah”-fuffens och den pulserande basen byggdes allt som är kul. Utan den hade vi kanske inte haft Little Richard och Chuck Berry, Elvis Presley och James Brown, Motown och hiphop, house och metal.
Fats Domino glöms ofta bort när rockhistorien skrivs, eller skrivs om. Han hade alltid en mer ödmjuk, blygsam och varm framtoning än sina mer färgstarka och självupptagna kollegor. Han gav nästan aldrig några intervjuer. Få orkade ens minnas att han fortfarande var vid liv när exempelvis Polarprisets rättmätiga kandidater diskuterades. Och Brolle Jr kommer aldrig att göra en krogshow baserad på The Fat Man, tyvärr.
Många har sjungit om jambalaya, gumbo, the bayou, New Orleans och ”ma cher amio” – men ingen har gjort det med samma boogie som Fats Domino. På många sätt var han New Orleans.
Både John Lennon och Paul McCartney visste vad en låt som ”Ain’t that a shame” kunde göra med en människa.
Och när Elvis Presley en gång blev kallad ”The king” av en journalist 1969 pekade han på Fats Domino och sa:
”Nej, det där är den riktiga kungen av rock’n’roll.”
Alla som har vuxit upp med ”Blueberry Hill” förstår att Elvis inte överdrev.
Det vet framför allt två tonåringar från två olika byar utanför Pajala som åkte in till dans, såg varandra och frågade om lov.
Utan det mötet skulle jag aldrig ha kunnat skriva den här korta texten.

Instagram

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB