Startsida / Inlägg

St Vincent sätter färg på sitt mörker

av Håkan Steen
stvincent
St Vincent borde eventuellt jobba lite med sin intensiva relation till tv. Foto: Nedda Afsari

stvincentcoverRateSt Vincent
Masseduction
Loma Vista/Caroline/Universal

POP I låten ”Happy birthday, Johnny”, en gripande brevballad till en borttappad vän som hamnat snett, sjunger Annie Clark ”of course I play me”.
Det känns som en nyckelrad för hela hennes artisteri. Precis som idolen David Bowie gjorde så många gånger rekonstruerar hon ständigt sin artistiska persona. St Vincent är någonstans hon men också en medvetet tillskruvad, lite absurd figur. Mystiken som uppstår får intressant nog texterna att bara kännas ännu mer personliga.
Så mer än någonsin på detta hennes femte album.
”Du kan inte faktakolla texterna men vill du veta något om mitt liv, lyssna på den här skivan”, säger 35-åringen från Oklahoma som sedan länge bor i New York. En stad vars popkulturella tradition hon för övrigt personifierar bättre än de allra flesta nutida artister.
”Masseduction” har Clark själv beskrivit som ”all about sex and drugs and sadness”. Det går förmodligen att spåra en del inspiration till den omskrivna romansen med skådespelaren och modellen Cara Delevigne, som hon bröt med i fjol.
Samtidigt kan det här mycket väl bli albumet som tar St Vincents säregna indierockavantgardism till en betydligt bredare poppublik.
Clark har producerat med Bleachers/Fun-mannen Jack Antonoff, känd inte minst för sina insatser på de senaste albumen med Taylor Swift och Lorde.
På ”Masseduction” lyckas han och Clark förädla allt som är unikt med St Vincent samtidigt som de glammar upp och sätter starkare färg på hennes värld. Svärta bäddas in i socker, kanske allra tydligast i ”Pills”. En låt om ångest och depression, där refrängen om kemiska preparat för livets olika aktiviteter låter som en glad barnramsa (med gästsång av Delevigne).
Den sortens sprakande kontraster präglar hela skivan. Giorgio Moroder-disco sjuder mot en rostig ”Low”-sax av Kamasi Washington och skeva ”Scary monsters”-gitarrer av Clark själv. Det är stökigt, catchy, sexigt, smart, kul och vemodigt. Inte sällan i en och samma låt.
Det tidiga 80-talets hittigaste listpop plockas isär, slås sönder en smula, sätts ihop igen och känns plötsligt helt ny, allra mest så när Clark laddar musiken med skarpa samtidsbilder som i ”Los Ageless”.
Och när hon elegant blandar upp med några avskalat vackra pianoballader blir ”Masseduction” genast en aspirant till titeln årets album.
Jag föll handlöst för singeln ”New York” när den kom i juni och de två viskande avslutningsnumren här, ”Slow disco” och ”Smoking section”, är näst intill lika överväldigande.

BÄSTA SPÅR: ”New York”. Sommarens finaste ballad kan mycket väl vara årets låt alla kategorier.
VISSTE DU ATT… Annie Clark plockade namnet St Vincent från Nick Cave-låten ”There she goes, my beautiful world”, där Cave sjunger ”And Dylan Thomas died drunk in St Vincent’s hospital”.
LYSSNA OCKSÅ PÅ: Förra albumet ”St Vincent” och David Byrne-samarbetet ”Love this giant”, David Bowies ”Low” och ”Scary monsters”, Donna Summers ”I feel love” och Antony And The Johnsons ”I am a bird now”. Läs även gärna det utmärkta St Vincent-reportaget i The New Yorker.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Gåtfull rockkonst på ett coolt sätt – recension av St Vincent i Roskilde 2015

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB