HÅRDROCK Varje år utser USA:s kongressbibliotek 25 musikinspelningar som anses vara ”kulturellt, historiskt eller estetiskt signifikanta” för nationen och som ska bevaras för framtida generationer.
Förra året gick Metallica till historien när deras tredje album ”Master of puppets” (1986) som första hårdrocksplatta inkluderades i kongressens prestigefyllda register.
Makalöst nog skrevs majoriteten av låtarna till skivan, som alltså anses vara en vital del av USA:s kulturarv, under loppet av åtta veckor sommaren 1985. Dessutom av unga grabbar med en blygsam genomsnittsålder på 23 år.
Med våghalsiga och intrikata låtarrangemang och mångbottnade och ambitiösa texter om manipulation i olika former tog bandet sjumilakliv framåt som låtskrivare och musiker på tredjegiven.
Lars Ulrich, Kirk Hammett, James Hetfield och Cliff Burton hade visserligen krattat manegen med föregångaren ”Ride the lightning” två år tidigare. Redan där bröt de ny thrashmark med sitt melodifokuserade, progressiva experimenterande.
Men på ”Master of puppets” blev låtarna längre, riffen bättre och melodierna mer sofistikerade – utan att förlora thrashrötterna på kuppen. Titelspåret, “Battery” och “Welcome home (sanitarium)” är kanske de främsta exemplen.
På skivan hörs även en mer mogen och självsäker James Hetfield, som vid det här laget hade utvecklats rejält som sångare.
”Master of puppets” skördade stora framgångar världen över och blev snabbt både hårdrockfansens och kritikernas favorit. I svallvågorna av släppet hamnade plattan högt på otaliga försäljningslistor, däribland en imponerande plats 29 på amerikanska Billboard-listan.
Albumet blev också en symbolisk motpol till 80-talets glättiga glamera under MTV:s glansdagar. När band som Ratt, Mötley Crüe och Poison mest sjöng om sex, droger och rock’n’roll – och tävlade om vem som hade fluffigast hår, de putigaste läpparna eller tajtaste spandexbrallorna – skapade Metallica ett välbehövligt uppvaknande hos många av dåtidens hårdrockare.
Men de var mer än ett samhällskritiskt band med attityd som gick hem i hårdrockens trygga sfär. Plattan lade grundstenarna till Metallicas gradvisa positionering som ett av hårdrockvärldens främsta namn, i sällskap med tongivande akter som Iron Maiden, Motörhead, Aerosmith och Judas Priest (fem år senare skulle det självbetitlade ”svarta albumet” ta framgångarna till nästa nivå, men det är en annan historia).
”Master of puppets” har dessutom stått väl emot tidens tand och anses än i dag vara Metallicas magnum opus. Faktum är att plattan finns med på amerikanska musiktidningen Rolling Stones lista över de 500 bästa albumen genom tiderna – alla kategorier.
Albumet är också för evigt knutet till basisten Cliff Burton, som den 27 september 1986 tragiskt omkom när bandets turnébuss välte på E4:an utanför småländska Dörarp. Han blev bara 24 år gammal.
Spelningen i Solnahallen utanför Stockholm, inför en publik på cirka 2 700 personer, kvällen innan olyckan blev således Burtons sista kväll i livet. Och en tid framöver kom Sverige olyckligt nog att förknippas med död, något som de överlevande bandmedlemmarna tidigare främst bara hade handskats med i sina texter.
Till mångas stora förvåning satte Burtons bortgång inte stopp för det tuggande Metallica-maskineriet. Tvärtom. Turnén återupptogs redan 8 november, då med den nye basisten Jason Newsted.
Resten är, som man säger, musikhistoria.

Metallica har sedan tidigare utlovat nyutgåvor av hela sin katalog och efter fjolårets släpp av nymixade deluxe-versioner av ”Ride the lightning” (1984) och ”Kill ’em all” (1983) kommer nu logiskt nog ”Master of puppets”.
Och denna gång slår Metallica på stora trumman och bjuder på en orgie av liveinspelningar, grova låtutkast och riff, outtakes, samt bilder, anteckningar och intervjuer. Majoriteten av materialet har aldrig tidigare publicerats – bara det är värt en salig stund av salivering.
Nymixningen i sig är en subtil, dock inte avsevärd, förbättring av det redan solida och blytunga soundet som spelades in med danske producenten Flemming Rasmussen vid rodret. Således ingen ljudkvalitetsökning värd närmare 1 700 kronor, som den limiterade utgåvan går på.
Mervärdet ligger i stället, kanske inte så förvånande, i extramaterialet som ger ett härligt ”flugan på väggen”-perspektiv. När Hetfield nynnar sångmelodin till ”Damage Inc.” i en två minuter lång jamsession eller när Hammett och Ulrich hörs lattja runt i kontrollrummet till tonerna av en tidig version av instrumentala ”Orion” förflyttas man mentalt till 1985 och Sweet Silence Studios i Köpenhamn där plattan spelades in. Och det känns oerhört exklusivt och personligt.
En av boxens höjdpunkter är kassetten från konserten i Solnahallen. Ljudet lämnar en hel del i övrigt att önska, vilket inte är konstigt med tanke på att giget spelades in från publikhavet. Men att förära Burtons sista kväll i livet med något så old school som en kassett känns klockrent.
Unika rariteter som tunga covers på Fangs ”The money will roll right in” och Diamond Heads ”The prince”, i två versioner dessutom, kittlar också skönt i samlartarmen. Likaså kopiorna på handskrivna låttexter.

Den som letar efter ny och/eller smaskig information får däremot leta vidare. Boxen är snarare charmigt underhållande än informativ. Inte minst bortklippta MTV-intervjuer där Hammett och Hetfield ägnar otippat mycket tid åt att diskutera mode och strumpor (!). Ytterligare ett charmigt guldkorn är klippet från japanska Nagoya där Hetfield ger ifrån sig en ljudlig rap i introt till ”Seek & destroy”.
Värt att veta är att man i förtäringen av boxen måste kunna se bortom stundtals undermåliga upptagningar direkt från mixerbordet och taskigt filmat rörligt material. De publikfilmade konserterna från Detroit och Roskildefestivalen gör vem som helst åksjuk, och att plöja igenom dem i en sittning är näst intill omöjligt.
Det råder inga som helst tvivel om att den här serien nyutgivningar är ett kommersiellt genialiskt drag. Men det känns onekligen som att materialet omsorgsfullt har plockats ut för fansens njutning.
Det mesta av extramaterialet stärker närheten till bandet och ger en fascinerande och önskvärd inblick i hur albumet tog form när det begav sig.
Denna mastiga – men samtidigt prisvärda – nyutgåva är därför inget mindre än en intim och exklusiv hommage till hårdrockens viktigaste 31-åring. Och en mäktig pjäs att ställa i skivhyllan.

I den limiterade utgåvan, vars prislapp landar på 1 700 kronor, samlas allt material på tio cd-skivor, tre vinyler, en kassett och två dvd:er. Därutöver innehåller boxen en 108-sidig bok som kryllar av aldrig tidigare visade foton, ”Damage Inc.”-litografi, sex knappar samt kopior på handskrivna låttexter. Det finns också ett antal slimmade konstellationer i lägre prisklasser.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!
LÄS OCKSÅ: Fem saker du inte visste om Cliff Burton
LÄS OCKSÅ: 30 år sedan Metallicas svåraste motgång: ”Burtons död formade mitt öde”