POP Linnea Henrikssons tredje album är självbetitlat. Fullt rimligt. De tio låtarna är lika personliga och blottande som tio dagboksinlägg. Nästan som att de fortsätter på samma historia. Henriksson går tillbaka till sitt ex. Han har bytt snusmärke. Annars är det mesta sig likt och hon tröttnar på att återigen vara den enda som kämpar för förhållandet. Hon kommer över honom och blir kär på nytt.
Hennes förhoppningar och vardagsdrömmar beskrivs i klartext. Likaså de bittra bråken och hur telefonräkningen råkade bli alldeles för lång när grälen väl tog slut.”Sen du drog har jag pratat i telefon/Non-stop i trapphus och balkong”, sjunger hon i ”White”.
Det är knappast första gången Linnea Henriksson visar upp sin enorma berättartalang. Som få andra beskriver hon kärlekens toppar och dalar, som få andra får hon den som lyssnar att känna sig lika nyförälskad som hjärtekrossad. Och även den här gången lyckas hon utmärkt med att skildra en samtida kärlekshistoria, särskilt när hon ställer vår tids viktigaste fråga i låten ”Tokyo”: ”Kommer du blocka mig från alla dina konton?”.
Musiken, å andra sidan, känns sällan lika slagkraftig. Här finns behagliga melodier som styrs av Henrikssons ljuva röst. Det är en fin kombination som knappast överraskar. Men det kanske inte heller är meningen. Ibland är det viktigare med en slående historia som når ända fram, något 31-åringen lyckas med gång på gång.
Det allra vackraste stycket är ”Andas”, samarbetet med Tove Styrke. I en konversation sjunger Linnea Henriksson till sin vän om hur jobbigt det är att gå vidare. Det är en av årets finaste duetter:

– Tove, jag saknar han.
– Jag vet du saknar han.
– Tänk om han har nån annan?
– Han har ingen annan.

BÄSTA SPÅR: ”Andas”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!