Världen må snurra åt fel håll på en mängd sätt och dessutom är det november.
Men vi har åtminstone Madness. Högkoncentrerad skapopglädje har sällan känts lika välbehövlig som nu.

Madness har spelat sin ”nutty music”, en på samma gång svängig och smart blandning av pop, ska och reggae, sedan slutet av 70-talet. Graham ”Suggs” McPherson och hans muntra män kommer med sina kostymer, solglasögon och hattar och ser ut och låter som de alltid har gjort.
Vilket är precis vad som behövs den här hösten. En trygg feelgoodkonstant av baktakter och stimmigt blås i en orolig värld. Hemma i England är London-bandet ett slags nationalikoner som drar bortåt 20 000 personer till sina konserter.
På Annexet är vi betydligt färre, men Madness-publiken gillar å andra sidan verkligen att dansa bort verkligheten en stund, gärna klädd i den alltid uppiggande huvudbonaden fez. Det blir således party direkt, och kvällen handlar alls inte bara om att rada upp ”Our house” och ”House of fun” en gång till för att tillfredsställa 60-talistnostalgiker.
Låtarna från fjolårsalbumet ”Can’t touch us now”, som ”Mr Apples” och Amy Winehouse-hyllningen ”Blackbird”, studsar sig fram genom setet med precis samma självklarhet som ”My girl” eller ”Baggy trousers”. Och jag ser de facto en hel del tonåringar i publiken, flera rent av klädda i fez.
Men så är Madness hela idé sällsynt tidlös, och det finns en hoppfullhet i de vardagliga texterna som torde kunna drabba vem som helst med öron öppna för välformulerat sväng.
För oss redan troende serverar Madness hur som helst en högkoncentrerad energikick som det går att leva länge på.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!