POP I filmen ”The Matrix” får Neo, spelad av Keanu Reeves, välja mellan ett rött och ett blått piller. Det blå låter honom fortsätta leva i den låtsasvärld som är Matrix, det röda får honom att se sanningen. Maroon 5 har döpt sitt sjätte studioalbum efter det sistnämnda.
Los Angeles-bandet fick sitt genombrott i början av 00-talet med fina kärlekslåtar som slog sig in i såväl mainstreamvärlden som i indiehörnen. I dag lever de mest på sin profilerade frontman Adam Levine och massproducerade poplåtar.
Fem spår in i ”Red pill blues” har jag zonat ut. ”Jag är trots allt bara mänsklig”, tänker jag. Den ena trötta radiodängan efter den andra får ju faktiskt vem som helst att tappa fokus. Levine sjunger om den där gången han gjorde något dumt på fyllan, om alla tjejer som valt bort honom för andra snubbar. Fantasin sträcker sig inte längre än så.
Inte ens när bandet tar hjälp av begåvade musikerkollegor låter det särskilt bra. Friskfläktande namn som Julia Michaels, Charlie Puth, Future och ASAP Rocky borde vara tillräckligt för att styra upp röran. Men de fungerar bara som utfyllnad, fyra stödpelare när Levine tröttnat på att sjunga.
”Bäst” blir det när ASAP Rocky lånar ut sin röst på den lågmälda kärleksballaden ”Whiskey”. ”And I was so young ’til she kissed me/Like a whiskey” sjunger Adam Levine. Det får väl duga.
Kanske får ”Red pill blues” även Maroon 5 att se sanningen. De har gjort sitt nu.
BÄSTA SPÅR: ”Whiskey”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!