ROCK Jag har träffat Noel Gallagher en gång. Scenen var ett fult omklädningsrum i Köpenhamns Valbyhallen. Jag var utsänd av en annan tidning.
– Hello, I’m Per Magnusson from the Swedish paper Expressen.
– Oh yeah? Congratulations!
– Sorry about the room, it’s not very glamorous.
– Don’t fucking moan about the room, just get on with the interview, man!
Det var ett mycket underhållande samtal. Noel hade hela tiden glimten under ögonbrynet, väl medveten om vad som förväntades av honom i intervjusituationer. Redan då – det här var alltså under Oasis ”Don’t believe the truth”-turné – var det ett välkänt faktum att Noel sedan länge gjorde bättre intervjuer än musik. Men så nu i oktober, samtidigt som broder Liam överraskade med ett oväntat fint solodebutalbum, släppte Noel – som för att hålla den ständiga spänningen bröderna emellan vid liv – ”Holy mountain”, en jublande rocksingel.
På tredje soloalbumet har han i vanlig ordning med sitt band, bestående av The Zutons-basister och Oasis-studiopianister. Albumet är djärvt nog producerat av dj:n och kompositören David Holmes men innehåller även trygga inhopparna Paul Weller och Johnny Marr.
”Who built the moon?” påminner om The Beatles ”Magical mystery tour” i musikalformat för 2017. Det är ingen klang och jubel-föreställning rakt igenom, men man måste applådera ambitionen att Noel Gallagher vill ta sin musik till en ny plats.
Där hans tidigare soloverk mest låtit som trötta b-sidor från ”Standing on the shoulder of giants”-eran är detta musik man inte riktigt hört förut. Ofta just för att den är så jättekonstig.
Men det är fascinerande att se var britpopen kan ta vägen 20 år efter sin egen begravning. ”It’s a beautiful world” låter som om Blurs ”The Universal” gått vilse på fel sida millenieskiftet. ”Be careful what you wish for” lånar riffet från The Beatles ”Come together”. ”Black & white sunshine” är en sladdkusin till Doves ljuvliga ”Catch the sun”. ”If love is the law” det perfekta mötet mellan Phil Spectors julbjällror och The Jams ”That’s entertainment”.
Att lyssna på Noel Gallagher 2017 är som att besöka en skränig pub i London där jukeboxen inte bytt innehåll sedan 1997. Och, för ett svagt ögonblick, faktiskt njuta lite av det.
BÄSTA SPÅR: ”Holy mountain”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!