ROCK För någon som upptäckte Bob Dylan på allvar först senare är det svårt att förstå den på sina håll väldigt djupa besvikelsen och upprördheten hos fansen när sångaren och låtskrivaren som 38-åring gav ut albumet ”Slow train coming” 1979.
Efter en uppenbarelse på ett hotellrum i Tucson hade Dylan blivit frälst och kristen och ville spela gospel. Under turnén som följde valde han bort näst intill alla gamla klassiker till förmån för sitt nya religiösa material.
Den artist som mer än någon annan hade personifierat den intellektuella rockrevolutionen på 60-talet, sångaren som alltid stått vid sidan av och ställt frågor, var plötsligt en kyrkans – och således i mångas ögon etablissemangets och konservatismens – man.
I en vit rockvärld som inte längre orkade, eller ville, se rockens rötter i svart musik fanns det även en rent musikalisk besvikelse i att Dylan närmade sig gospel.
Eran som började med ”Slow train coming”, fortsatte med 1980 års ”Saved” och avslutades med ”Shot of love” 1981 brukar kallas den kristna perioden, och länge kunde det underförstått läsas som de vilsna, förvirrade åren det gick rätt fint att hoppa över.
Men när jag började ta mig an Dylan först några decennier in i hans karriär och då allt annat än kronologiskt kändes de där skivorna som en naturlig del av legenden. Bibliska teman hade ju förekommit i texterna både i tidigare och senare låtar. Och i början av 90-talet förvandlades ”gospelinfluenser” till ett av rockkritikens finaste ord, något som signalerade hjärta, själ och sväng utan att nödvändigtvis fästa sig så mycket vid själva det kristna.
Plus att Dylan ju fortsatte vara Dylan även när han lät sig inspireras av Bibeln. Han blev ingen predikant bara för att han sjöng om Gud, han var alltjämt en sökare och betraktare.
Perioden har efter hand och allt oftare kallats underskattad. Troligen kan den här boxen, som i sitt mest omfattande deluxe-utförande består av åtta cd, en dvd, en fotobok och väldigt gedigna liner notes, ytterligare höja statusen.

”Trouble no more” utgörs till största delen av tidigare ej officiellt utgivna liveinspelningar. Mycket kommer från enkla kassettupptagningar direkt ur mixerbordet och är således ingen omvälvande hifi-upplevelse.
Men det går lätt att överse med när musiken är så bra. Komikern Penn Jillette skriver i boxen att han som inbiten ateist vägrade gå och se Dylan under de här åren men ångrar det djupt nu. Och de som de facto såg honom hävdar gärna att låtarna växte flera nummer på scen och att få Dylan-band har varit svängigare.
När man hör tagningarna av till exempel ”Solid rock” eller ”Saved” är det svårt att invända.
Men så backades Dylan också av ess som Muscle Shoals-legendaren Spooner Oldham på keyboards, trummisen Jim Keltner och en lysande gospel- och soulrotad körsektion.
Sångaren brukade presentera öppningslåten ”Slow train” med orden ”This is called ’Slow train coming’. It’s been coming a long time and it’s picking up speed”. Det skulle även kunna beskriva hur låtarna utvecklades på scen, Dylan testar hela tiden nya arrangemang, fraseringar och textrader och ökar intensiteten.
Boxen är kul att lyssna på, hela vägen. Inte minst för att blandningen av livespår, soundchecktagningar och outtakes på sedvanligt ”Bootleg series”-sätt är så kärleksfullt och grundligt sammansatt, dessutom inramad med generösa mängder foton.
Dvd-idén att låta skådespelaren Michael Shannon spela en präst vars predikning varvas med gamla livenummer blir möjligen lite krystad, men konsertscenerna är utmärkta. Och det är klart underhållande att se Dylan dansa.

Boxen finns ännu inte i sin helhet på Spotify utan bara i form av en 15-låtars sampler.

LÄS OCKSÅ: Steenkakan deluxe: Bob Dylan The bootleg series vol 12: The cutting edge 1965-1966

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!
LÄS FLER STEENKAKOR HÄR!