LULEÅ. Bandets julkonserter är förhoppningsvis en tradition som aldrig slutar.
När det gäller den brutalt misshandlade genren julkonserter behövs egentligen inget annat än Weeping Willows.
Den största missuppfattningen om julmusik är att den ska vara en förbannad fars.
Ett soundtrack till den årliga firmafesten i december, rattad av diverse profiler från Melodifestivalen, till exempel. Det brukar vara en öronfientlig bombmatta av dålig smak och löjliga upptåg.
Någon borde också sätta kniven i den irriterande och felaktiga uppfattningen att julmusik ska vara glad. Det är lika dumt som att reggae skulle ha något med lyckliga badankor i bar överkropp nere på stranden att göra.
Jag kan också förstå folk som instinktivt hatar genren. I ett land där noll koll märkligt ofta belönas med guldklocka och diplom fräter muzaken som fyller shoppinggalleriorna den närmaste månaden hål i hjärnan.
Jämfört med allt det är en julkonsert med Weeping Willows som att komma hem och bli bjuden på årgångsvin.
Under ledning av Magnus Carlsons röst hänger gruppen upp julen på rätt gran.
Den bästa julmusiken handlar alltid om några av de ledsnaste countryballaderna som har gjorts. Den måste hela tiden gå att härleda till Frank Sinatra och Elvis Presley och några av soulmusikens största namn.
Weeping Williams blandar covers på Stevie Wonder, Glasvegas och Bee Gees med egna original. Det senare är inte ett dugg konstigt. När bandet började för 20 år sedan lät de som ett The Righteous Brothers som stod ute i regnet med slokande tomteluvor och sjöng långsamma julpsalmer under helt fel årstid.
Samtliga gäster på scen gör dessutom konserten bättre, som Carolina Wallin Pérez. Och blåssektionen med Per ”Ruskträsk” Johansson och Goran Kajfeš placerar hela tiden musiken på en förtrollande vacker och snöig gata i New York efter att jazzklubbarna har stängt. Eller möjligen i Bedford Falls.
Weeping Willows visar framför allt att ingen jul är komplett utan John Prines ”Christmas in prison”.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!