Trots att Fleet Foxes låtit sina medeltida tomteskägg falla – och egentligen inte alls gör julmusik – bjuder de på årets finaste adventskonsert.
Vänlig, stämningsfull och upplyftande.

Sedan Fleet Foxes släppte sitt självbetitlade debutalbum har jag ofta återkommit till dem på vintern. Det finns någonting trösterikt och värmande med Seattle-kvintettens musik, den gör sig perfekt framför brasan. Och även om bandet inte släppt någon uppenbar julmusik är till exempel ”White winter hymnal” julmusik för oss som inte pallar putslustiga smällkaramellsrefränger. Så passande därför att turnén når Stockholm lagom till första advent, när fullmånen hänger över Globen.
Sedan sist det begav sig – det var sex år sedan Fleet Foxes senast var aktuella med ny musik – verkar sångaren och låtskrivaren Robin Pecknold även befunnit sig i en slags personlig vinter. Döpt efter F. Scott Fitzgeralds essä “The crack-up” från 1936 speglar nya albumet Pecknolds identitetskris, som bland annat resulterat i en ”Walden”-exil i den vindpinade småstaden Port Townsend, diverse snickarkurser samt en kort sejour som student i New York. Alltmedan avhoppade trummisen Josh Tillman gjort succé som sardoniske singer-songwritern Father John Misty.
Men Pecknold, i kväll i gröna chinos och svart workware-jacka, är nu tillbaka i rockens tjänst. Han ursäktar sig avväpnande för att det var så längesedan och dricker ur miljövänlig termos innan han inleder spelningen med ett brett leende som kommunicerar spelglädje. Och är det någonting som konserten ska symbolisera är det just återkomst, musikens segrande kraft över demonerna.
Precis som för tio år sedan i ett tält på Roskilde står medlemmarna uppradade längst fram på scenen, som ett slags spelmansgille-svar på Bruce Springsteen and The E Street Band. Med den avgörande skillnaden att i Fleet Foxes värld är tvärflöjten ett mer självklart instrument än saxofonen. Scenljuset är nästan provocerande enkelt, backdroppen vit. En sorts antiestetik som rimmar väl med bandets uttryck. Sångerna från ”Crack-up” utmanar mer än yla-med-framför-brasan-hymnerna från de två första albumen. Sammantaget står Fleet Foxes för en innerlig musik framförd med slutna ögon, en folkrock med en verkshöjd vida överlägsen hopplöst gycklande Mumford & Sons.
En sällsam intimitet infinner sig när frontmannen pratar med publiken, bekräftar deras varje fråga med om inte ett svar så åtminstone ett leende, spelar upp en låt han just skrev bakom scenen eller nynnar The Beach Boys ”In my room” för sig själv. En stund som mer än någon annan beskriver Pecknolds persona: en icke-insmickrande sökare som med Simon & Garfunkels melodier, Brian Wilsons harmonier och MVG i slöjd är en artist att tycka mycket om.

Fleet Foxes gör en extrakonsert på Annexet i kväll.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!