ROCK I fredags öppnade Neil Young Archives, en sajt där den kufige kanadensaren samlar all musik han någonsin har givit ut ihop med oändliga mängder bilder, skivomslag, handskrivna låttexter, artiklar, recensioner, inspelningsinformation och videor.
Den streamade musiken erbjuds dessutom högupplöst, som bäst i över 4000 kbps (kilobit per second), att jämföra med de 320 kbps som Spotifys Premium-användare får hålla till godo med.
Så småningom kommer arkivet att bli en prenumerationstjänst men än så länge är det gratis.
Som tämligen hängivet Young-fan är det förstås lätt att förlora sig i både timmar och nätter. Särskilt som musiken verkligen låter extremt bra, i alla fall för den som kopplar en modern dator till en hyfsat seriös stereo.
Gränssnittet känns igen från den gigantiska ”Archives”-boxen som kom 2009 och samlade ihop Youngs första tio år som artist, fram till genombrottet med albumet ”Harvest” och hiten ”Heart of gold” 1971.
Neil Young har på ett rätt säreget sätt alltid varit såväl förvaltare av tidlöst ”funky” grejer som tekniknyfiken futurist, och det här projektet genomsyras av exakt den mixen.

Man surfar fram genom sex årtionden av Young-musik genom att dra en mixerbordsregel utmed en tidslinje. Aktuell ljudkvalitet visas som grönt ljus i ett litet fönster, likt rörförstärkare från förr.
Låtarna presenteras som ett gammaldags mapparkiv. Varje låt har ett eget gulnat och tummat arkivkort med information om vilken dag låten spelades in, vilka som spelar, olika versioner och omslag, med mera. Mycket på rätt svår nördnivå men det är ju också hela poängen med ett så analt projekt som detta.
Omkringmaterialet är klart fylligast till låtarna från boxen men Young har för avsikt att fylla på med mer efter hand. Inte minst finns planer på att lägga ut ”Chrome dreams”, ”Toast” och andra mytomspunna outgivna album som alla flanellrockares urfader har i gömmorna.

Vad det handlar om är förmodligen delvis att en 72-årig rocker med stort ego börjar tänka på sitt eftermäle.
Det är också ett nytt steg av Neil Young i hans mångåriga kamp mot mp3-filer och för ”äkta” digital hifi. ”Archives”-boxen släpptes primärt på blu-ray för att det då var det enda format som kunde leverera riktigt högupplöst ljud. Härom året tokfloppade han med Pono, en nedladdningstjänst för hifi-musik mitt i streamingfebern.
Givetvis kan arkivet även ses som ett i raden av ekonomiskt vansinniga ”rik hippie”-projekt från Young, à la ljudmässigt utmanande skivor som ”Trans” och ”Arc”, det mer än lovligt tålamodsprövande temaalbumet ”Greendale”, flumfilmen ”Journey through the past” och hans excentriska projekt kring elbilar och modelltåg. Serverkostnadarna för den här sortens lyxstreaming lär bli betydande och antalet nedlagda arbetstimmar kan rimligen aldrig ens komma i närheten av att matcha pengarna han eventuellt får in när arkivet börjar kosta pengar.

För hur många utöver superfansen lär vilja prenumerera på något som till stor del redan finns tillgängligt på flera andra håll? Särskilt som arkivet ännu inte fungerar på en mobiltelefon.
Ändå kan jag inget annat än jubla. För det här är ju fantastisk galenskap. Dessutom det bästa försöket hittills att digitalt återskapa den visuella känslan av att lyssna på fysiska skivor som gick förlorad med streamingtjänsterna.
Det är en manifestation för rockmusik som konstform med ett reellt värde, som förmodligen inte kommer att få så många efterföljare men torde kunna ge Spotify och Apple Music en hel del idéer om hur de gör sina tjänster mer funky.

Liten smakprovsbonus: två videor från ”Harvest”-eran, tidigt 70-tal. I den första ligger Young i gräset på sin ranch Broken Arrow utanför San Francisco och låter den alldeles nyss inspelade ”Words” dundra ut över nejden. I den andra upptäcker han en Crosby Stills Nash & Young-bootleg i en skivaffär och lackar till lite.

LÄS OCKSÅ: Neil Young – en godkänd kalkon
LÄS OCKSÅ: Kreativ 70-talsexplosion med Neil Young
LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!
LÄS FLER STEENKAKOR HÄR!