ROCK Med namnet taget från en liten gränsstad mellan Kalifornien och Mexiko hade Joey Burns och John Convertino en uttalad idé om att Calexico skulle smälta ihop mexikansk mariachimusik med den sorts ökenrock de tidigare spelat i bandet Giant Sand.
22 år efter debuten möter elektriska gitarrer alltjämt sorgsna trumpeter men duon har gradvis expanderat och förfinat sitt sound.
Och på nionde albumet får möjligen de allra mest dallrande kaktusstämningarna stå tillbaka något. Tucson-bandet spelade in skivan i en rustik, naturskönt belägen studio i norra Kalifornien och kunde inte låta bli att inspireras av skogarna  och havet.
Det låter ovanligt fritt om Calexico den här gången, ibland närmast Miles Davis-jazzigt, och deras karaktäristiska coola grooves med stråk av oro strax under ytan har inte bränt så här sedan sex år gamla ”Algiers”.
Men så präglas ”The thread that keeps us” också påtagligt av sin tid, av miljöhot och den politiska utvecklingen.
I ”Dead in the water”, albumets mörkaste och fränaste stund, är Trump-kritiken aldrig tydligt uttalad men icke desto mindre mördande: ”Don’t try to look away or stop me in my path/I make the law and I decree a new kind of wrath”.
BÄSTA SPÅR: ”Dead in the water”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

LÄS OCKSÅ: Laget runt med tequilarock och fiestatrumpeter – recension av Calexicos förra album ”Edge of the sun”