ROCK Att lyssna på de mer, ehm, ”intressanta” albumen i Neil Youngs diskografi kan vara krävande och skräckinjagande. Och här kommer ytterligare ett exempel som med fördel kan placeras i den så kallade ”Greendale”-högen.
Vem trodde att ”Shakey” och bandet Promise Of The Real, som bland annat består av Willie Nelsons son Lukas, skulle låta som att Crazy Horse gör ett musikalnummer på Broadway? Vilket är precis vad som sker i ”Children of destiny”.
”Digging a hole” är i sin tur en bluesbuskis där titeln beskriver musiken perfekt. Fast det hade antagligen varit roligare att lyssna på en inspelning där Young verkligen bara står och gräver ett hål med en spade.
”Carnival” är en sorts cirkusversion av Santana och i ”Lock ’em up” häcklas Donald Trumps attack på Hillary Clinton genom att Neil Young kluckar fram orden som en höna.
I den riktningslösa röran tappar dock texterna sin politiska egg. ”The visitor” hade kunnat serveras som kalkon på amerikanska julbord om inte de små ljuspunkterna ”Forever” och ”Almost always” hade funnits. Men även den sistnämnda har Neil Young gjort bättre förr.
1992 hette samma låt ”Unknown legend” och gavs ut på skivan ”Harvest moon”.
BÄSTA SPÅR: ”Almost always”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!