Som bekant finns det, lite löst räknat, bara två typer av idéer: De bra och de dåliga.

Så enkelt kan det vara om en räknar bort det här med intentioner, avsikter och goda försök som ändå slutar i pruttkorgen.

Till den senare torde ändå draget att återbesöka sitt förflutna för att göra studiotekniskt upphottade versioner av sånt som det från början egentligen inte var något fel på. Utan som i stället räknas både som klassiskt och fortfarande relevant.

Ja, David Coverdale. Jag pratar med dig nu. Jag förstår att det kanske inte har gått sådär spikrakt uppåt för ditt Whitesnake sedan releasen av ”Forevermore” för fyra år sedan. Resan kanske har varit behaglig – en förvisso väldigt utskälld topposition på Sweden Rock samma år kan ju tala för det – men om idéerna tryter nu när fansen börjar skrika efter en uppföljare är det förståeligt.

Vad gör en då? 1. Samlar ihop Tommy Aldridge, nye gitarristen Joel Hoekstra, Reb Beach och de andra och försöker smacka ihop ett gäng nya låtar som i alla fall håller för ett studiobesök? 2. Eller rotar en i arkiven, hittar några skivor som sparkade igång karriären för sisådär fyra decennier sedan och finner det fantastiskt och inspirerande att spela in några valda godbitar på nytt?

Ja. Heter du Coverdale så är svaret helt uppenbarligen tvåan. För det är nämligen vad vitormen har i bagaget då den återvänder till skivmarknaden, med något annat än ett livealbum, den 15 maj.

Med tanke på titeln på nämnda studiomacka, ”The Purple album”, kräver det heller inget större snille att räkna ut exakt vilken del av karriären som 63-årigen har valt att lägga i återvinningskärlen. Här blir det Deep Purple för hela slanten, via ”Burn” och ”Stormbringer” till ”Come taste the band”. Vilket ormtjusaren själv förklarar så här i pressreleasen:

– Det är en hyllning. Ett stort tack från mig till Deep Purple för att den chans de gav mig för över 40 år sedan. Som jag har sagt till Richie (Blackmore, förf anm), ni skickade iväg mig på en otrolig resa som fortfarande pågår och jag kunde inte ha bett om bättre lärare. Purple-universitetet var en fantastisk skola att gå i.

Redan nu går det att provsgranska hur lila med en nyans av vitt ter sig (eller om det nu ska vara tvärtom). Och detta via spåren ”Stormbringer” och ”Burn”, som går att få sig till livs här nedan. Och, jo, visst. Det låter ju proffsigt och bra. Kompetent och kontrollerat. Men knappast så upphetsande att den turnévända då bandet tycks ämna basera sin show på just denna retrorepertoar blir något att springa benen av sig efter.

Ja, precis. Det blir en ny vända på vägarna också. Hörde du det, Markus Larsson?