I kväll klockan 20.00 sänds dokumentären ”Twenty feet from stardom” på TV 4 Fakta.
Den är värd en stående ovation och tre helgdagar i almanackan.
Utmattningen efteråt.
Bara att lyfta på hatten och säga tack.
Det är ett av de vackraste kärleksbreven om musik jag sett.
Ber om ursäkt på förhand.
Kan inte fånga känslan som fyller kroppen när man hör och ser något som får huvudet och hjärtat att sväva ovanför molnen. Men exakt så, precis exakt så, känns det efter ”Twenty feet from stardom”.
Filmen handlar om bakgrunds- och körsångerskor som backat upp några av pop- och rockhistoriens största artister. De flesta har någon gång hört en låt med Darlene Love, Lisa Fischer, Merry Clayton, Judith Hill, Gloria Jones och Táta Vega. De vet bara inte om det.
I ”Twenty feet from stardom” får deras röster och berättelser stå i centrum medan Mick Jagger, Bruce Springsteen, Stevie Wonder och Bette Midler pratar med rörande värme om hur viktiga körerna och körernas medlemmar har varit för musiken.
Just Darlene Loves person och liv går som en illröd tråd genom berättelsen.
Det svartvita klippet när hon uppträder i vokaltrion The Blossoms – har det någonsin funnits ett vackrare bandnamn än The Blossoms? – är överväldigande. När Love börjar sjunga är det som att träffas av en kategori fem-orkan, men utan att skadas och utan att känna smärta.
Producenten Phil Spector älskade Darlene Loves gospelskolade röst på 60-talet, men utlovade soloinspelningar gavs ibland ut under namnet The Crystals i stället. Love var en av gruppens medlemmar och tillsammans bedömdes de ha en mer kommersiell approach.
Samme Spector, denna obehagliga ärkesopa, brände även Darlene Loves karriär på 70-talet genom att tvinga på henne en bitter kontraktstvist. I och med det fick publiken aldrig höra några inspelningar med Darlene Love på Philadelphia Records, soulbolaget som drevs av legendarerna Kenny Gamble och Leon Huff. Inte ens Kapten Haddock kan hitta på en tillräckligt stark svordom.
Partiet där Darlene Love berättar om hur hon försörjde sig som städerska och hörde hennes låt ”Christmas (baby please come home)” spelas på radion är hjärtskärande.
Samma christmas carol, den bästa jullåten genom tiderna, blev också vägen tillbaka till scenen och musiken när David Letterman gjorde Darlene Love och ”Christmas (baby please come home)” till årlig tradition i sin talkshow den 23 december.

När nu Letterman slutar läggs antagligen även den traditionen ner. Vem ringer in julen då?
Dokumentären lyfter fram körerna som en konstart i sig och förklarar hur viktiga de var soundet. Försök tänka er David Bowies ”Young americans” utan kören. Det går inte. Att körer, riktiga körer med artister som brinner för uppgiften och ser det som sin stolthet och yrke, inte används lika mycket längre är också en förklaring till att dagens pop låter annorlunda.
Men ”Twenty feet from stardom” är inte en ”det var bättre förr”-film.
Det är ett både sorgset och hoppfullt och saktmodigt och allmängiltigt verk om hur mycket man kan behöva offra för att göra musiken till sin livsstil i en hjärtlös bransch. Berättat av människor som har levt det livet, vunnit och förlorat, överlevt och fortsatt framåt.
Många av namnen, som Lisa Fischer till exempel, sjunger alla etablerade superstjärnor av banan och rakt ut i Dalälven. Men som Sting och Springsteen säger:
Talang räcker inte. Många hade aldrig egot och viljan och förutsättningarna och turen, den godtyckliga förbannade bondrötan, för att kunna bygga egna karriärer.
Musiken och artisterna i ”Twenty feet from stardom” tillhör allmänbildningen.  Att leva utan de här rösterna är som att försöka lära sig cykla utan hjul.
När några av sångerskorna förenas mot slutet i Bill Withers ”Lean on me” klarar jag inte av det längre. Darlene Love står längst fram och tar solosången:
Lean on me, when you’re not strong/And I’ll be your friend, I’ll help you carry on…
Scenen förtjänar en tyst minut. Eller ett blanksteg, ett litet tomt och vitt utrymme för eftertanke:

Tack.